"Kvinnor kan inte bli präster": Vigningens sakrament är inte bara en kyrklig tjänst alla kan eftersträva

6
min read

"Kvinnor kan inte bli präster": Vigningens sakrament är inte bara en kyrklig tjänst alla kan eftersträva

fre, 05/01/2020 - 12:13
0 comments

                                                                       Kardinal Gerhard Müller (foto LifeSiteNews)

 

Kardinal Gerhard Müller i Phoenix, Arizona, USA, 1 jan 2020 FOCUS Catholic/Youtube. 14 april 2020 (LifeSiteNewst) – Förre prefekten för Troskongregationen, Kardinal Gerhard Müller, har i en aktuell intervju gett skälen för att inte tillåta protestanter att ta emot den heliga kommunionen tillsammans med katoliker (interkommunion) och för att inte öppna vigningens sakrament för kvinnor.

Det senare ämnet har återigen setts i nyheterna sedan påven Franciskus tillsatt ännu en kommission för att studera ett kvinnligt diakonat. Den 8 april meddelade påven Franciskus att han efter att ha rådfrågat den nye prefekten för Troskongregationen, kardinalen Luis Francisco Ladaria Ferrer, tillsatt en ny studiekommission till frågan om ett kvinnligt diakonat. Inga andra upplysningar om kommissionens uppdrag har tillkännagivits. Däremot fanns namnen med på de tolv nya ledamöterna i denna kommission.

Med beslutet har påven följt upp Amazonassynoden i Rom i oktober 2019 som i sitt Final Document (nr 115) framfört önskan att ett kvinnligt diakonat skulle utredas ytterligare av Kyrkan. Ett kvinnligt diakonat har dykt upp i diskussionerna i de tyska biskoparnas ”Synodala väg” som syftar till ett större inflytande för kvinnor i Kyrkan.

Oberoende av den nya kommissionen för studier av ett kvinnligt diakonat som tillsatts av påven Franciskus, har kardinal Müller i den här nya intervjun som genomförts av Lothar D. Rilinger, som är tysk katolsk jurist och författare, gjort det klart att vigningens heliga sakrament inte kan vara öppet för kvinnor (hela intervjun, se nedan).  

”Kvinnor kan inte bli präster,” påpekar han, ”därför att vigningens heliga sakrament utesluter det. Det är inte en kyrklig tjänst man bara kan eftertrakta.” Det var Kristus själv som valde tolv män att bli Hans apostlar och till denna dag har män ingen ”rätt” att bli präster utan måste ”ha fått kallelsen till prästämbetet” från Kristus. Formulärets överkant

Formulärets nederkant

Detta hinder för vigningens sakrament för kvinnor är ”normerande och som en sanning som innesluts i Uppenbarelsen och därför inte föremål för förändring”, hävdar kardinal Müller.

Beträffande frågan om interkommunion med icke katolska kristna påpekar den tyske prelaten också att en sådan reform inte är möjlig att acceptera.

”Det finns objektiva villkor för att ta emot den heliga kommunionen,” säger kardinalen. ”Man måste höra till den katolska kyrkan genom dopet och trosbekännelsen och man kan inte ha syndat mot Guds bud genom sättet att leva. Det är väsentligt för communio med Kristus och Kyrkan att jag kan bekänna den katolska kyrkans lära. I allmänhet är det inte fallet hos de protestantiska kristna.”

Intervjuaren Lothar Rilinger har nyligen kommit ut med en bok om Rom med tankarna och intrycken som tysk katolik under ett besök i den Eviga staden.

Lothar C. Rilingers intervju med kardinal Gerhard Ludwig Müller

Det står helt klart att Kyrkan i västvärlden genomgått en kris under en längre tid. Därför krävs också reformer allt tydligare. Här vill en del föreslå politiska reformer och räknar sig då som progressiva medan andra vill leda Kyrkan till en bättre framtid genom att betona Skriften och Traditionen. Kardinal Müller grundar sina argument på principer vilket ger hans synpunkter en tydlighet som inte har någon motsvarighet vare sig på den Synodala vägen eller i Amazonassynoden.

Tror ni att allmänna opinionens argument kan vara till hjälp för att komma någonstans med reformerna, frågar vi kardinalen.

”Den allmänna opinionen är en konstruktion som bara bygger på likformighet”, svarar han. ”Tankarna kontrolleras, som i fallet med diktatorerna. De som tänkte annorlunda slutade i Sibirien eller Dachau. I det hänseendet är den allmänna opinionens huvudfåra något som vittnar om diktaturernas makt över tankarna. Detta motsäger allt vår fria demokrati står för. Demokratin betyder ju att var och en som person har rätt att uttrycka sin välgrundade uppfattning och inbjuda till diskussion så att var och en också kan lära sig av motsatta synsätt.”

Det hör också till allmänna opinionen att säga att så kallad interkommunion borde tillåtas. Men den tyske kardinalen är emot idén. ”Det finns objektiva villkor för att kunna ta emot kommunionen,” är kardinal Müllers glasklara svar.

”Man måste tillhöra den Katolska kyrkan genom dopet och trosbekännelsen och får inte ha syndat mot Guds bud och genom sättet att leva. Det är väsentligt för kommunionen med Kristus och Kyrkan att man ansluter sig till Katolska kyrkans doktrin. Det är inte normalt sett så i fallet med de protestantiska kristna. De är evangeliska och reformerta och skiljer sig därför från den katolska tron i sin trosbekännelse. Kalvin och Luther lärde att den katolska mässan är ett offer till avgudar men det sägs inte så brutalt idag. Också att reformatorerna uttalade sig om påven som Antikrist – de har inte sagt att påven på den tiden var en dålig påve utan mer så att påven som sådan, alltså påvedömet som sådant, var Antikrist.”

”Skälet som gavs till stöd för denna uppfattning var argumentet att påven, med sin ofelbarhetsauktoritet i undervisningen, påstås ha hävdat – och fortsätter att hävda – att hans slutgiltigt tolkade lärosatser (dogmata) står över Guds Ord. Detta gäller också det katolska läroämbetet, biskoparna och koncilierna. Dessutom förnekade reformatorerna att konfirmationen, de sjukas smörjelser, boten och det heliga äktenskapet var sakrament, det vill säga av Kristus instiftade nådemedel som är verksamma i den Helige Ande.

Om sakramenten är av Kristus instiftade nådemedel, håller det inte för mig att säga att de kan förstås lite olika. I det avseendet kan jag bara gå till den heliga kommunionen om jag själv är i nådens tillstånd och om jag är helt överens med den Katolska kyrkans gemenskap, om jag alltså bekänner hela tron med mitt sätt att leva.”

Kyrkan anklagas av kritiker som menar att det är en bättre utveckling om Kyrkan öppnar sig för modernismen och demokratiska strukturer än att trassla in sig i klerikala strukturer. På detta svarar kardinal Müller:

”Kyrkan är inte en politisk organisation och därför kan man inte använda statliga modeller som jämförelse, de kan inte överföras på Kyrkan,” förklarar Müller. ”Om Kyrkan vore en sorts statligt projekt, där det handlar om värdsliga regler, kunde man kräva demokrati som utgår från majoritetens makt. Men Kyrkan är Guds folk och den som har makten är Gud själv. Hierarkin, d v s biskoparna och påven, finns för att läran och Kyrkans pastorala omsorg skall kunna utövas i Guds namn. Vid vigningarna till präst och biskop är det Gud som gör det möjligt för oss att utöva pastoral omsorg som herdar, d v s att leda människor till Gud. Varken biskoparna eller lekmännen kan säga att de vill ge sig själva en ny kyrklig ställning. Vi äger inte Kyrkan.”

Kravet på demokratiska strukturer åtföljs av kravet att acceptera kvinnor som jämställda partners i pastoralt arbete och låta dem få kyrkliga vigningar. Men kardinalen motsätter sig denna reform.

”Det kyrkliga ledarskapet utgörs av biskoparna” enligt förre prefekten för Troskongregationen. Kvinnor kan inte bli präster därför att det inte finns plats för kvinnan i vad vigningens heliga sakrament innebär. Vigningen kan helt enkelt inte vara en kyrklig tjänst som man kan eftertrakta. Ingen man kan säga att han har rätt till att bli präst. Man kallas till prästämbetet och Jesus har kallat till Sig dem han behövde. Han utsåg de tolv lärjungarna som sina apostlar. Genom Kyrkans hela historia har man alltid förstått denna grund som normerande och som en sanning som inryms i Uppenbarelsen och som därför inte kan ändras, så som vanor kan förändras.

”Problemet är att många som vill bli kvinnliga präster uppfattar Kyrkan och själavården som något som har politisk betydelse eller som åtnjuter respekt i det sociala sammanhanget. Prästämbetet är emellertid inte vad man tidigare menat vara en sekulär kallelse i ett slags ’manligt revir’ som kunde brytas ner under tecken av kvinnans emancipation. De män och kvinnor som har dessa tankar blir mycket arga på dem som säger att detta krav inte kan förverkligas på grund av teologiska skäl. De anklagar dem för att ha motiv som i sig själva är absurda och menar att biskopen är någon som har makt att besluta i tron och moralen enligt sitt eget gottfinnande. Och som kvinna skulle man vilja ha just så mycket makt och så högt anseende för att kunna visa att män och kvinnor är jämlika i mänsklig värdighet och som Guds barn och att det skulle vara svår irrlära att förneka det.”
 

Översatt för Katolsk Horisont i maj 2020 av Göran Fäldt.

 

Inlägget kommer från sidan www.lifesitenews.com

Direktlänk till inlägget klicka här