årgång C

”Bered dig för prövningar.” Den prövade uppmanas att vara ståndaktig och hålla ut, att inte göra något förhastat när olyckan kommer, ännu mindre något orätt. Vidare uppmanas den prövade att ”lita på Herren”. Som stöd för denna förtröstan uppmanas den prövade att ”se på den som levt i gångna tider. Har någon som litat på Herren blivit sviken?” Det andra skälet är Herren själv. Han är barmhärtig och nådig. Han förlåter synder och hjälper i nödens stund.

Visheten är lugn, eftertänksam, insiktsfull. Visheten är vacker. Den besatte pojken är fångad av vishetens motsats. Han ”tuggar fradga och skär tänder”. Den onda mak­­ten vill ”ta livet av honom”. Alla som lever har fått del av vishetens gåva, men den är ofta dold. Den motarbetas av den onda makten. Kampen utkämpas i människans inre och har med tro att göra. Pojkens far ropar: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Jesu ord är glasklara: ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er...”. Man kan avvisa orden som omänskliga och orimliga. Man kan försöka ta udden av dem. Men orden står kvar. Och det är inte bara ord. Jesu liv bekräf­tade hans ord. Han lät sig hånas, smädas, gisslas och dödas. Inte för att leva upp till ett högt ideal, utan av kärlek till sina fiender.

Läsningarna spänner en båge från några gammaltestamentliga trosvittnen till lärjungarna på förklaringsberget - och därtill martyren Polykarpos. Hebreerbrevet räknar upp några trosvittnen ur Första Moseboken, Abel, Henok och Noa. Abel och Noa har vi mött tidigare. Om Henok står det att ”han hade funnit nåd hos Gud”. Så berättas det att ”han inte fanns mer, ty Gud tog honom härifrån”.

I denna mässa ber vi särskilt för Petri efterträdare, vår påve Franciskus, och representanter för kyrkans alla biskopar. Herdarna uppmanas av vaka över sin hjord, ”inte av tvång, utan självmant (=frivilligt), av hängivenhet.” De får fullmakt och uppmaning att leda hjorden. Men uppmaning­en är något mera än en order. Herren vädjar till deras frivilliga sam­­verkan. De uppmanas att ’mana sig själva’ (”självmant”).

Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig. Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv, där också djuren ingår i födan. Noa och hans söner får lära sig res­pekten för människolivets okränkbarhet.

Berättelsen om Noas ark och syndafloden har föregångare i an­dra reli­gioners berättelser, men den bibliska fram­ställningen skil­jer sig från dem. Bibelns budskap är inte katastrof och undergång för ett syndigt släkte. I stället för blinda krafter skymtar den sanne Guden som för­blir trofast, trots människans trolöshet. Berättelsen om Noa i bibeln handlar inte om en förgången hän­delse. Den är giltig för alla ti­der. Den visar att Gud håller sitt folk ansvarigt för dess trolös­het, men som själv förblir trofast.

Berättelsen om Noa kan man le åt, men den tycks bli allt aktuellare. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i synd och ond­ska. Deras hjärtan beskrivs som onda. Hjärtat är i bibeln platsen för både känsla, förnuft och vilja. I hjärtat avgörs människans öde. Gud blir bedrövad och ångrar att han gjort dem. Han planerar att utplå­na dem.

Berättelsen om människans avfall från Gud kan kallas en ”sann myt”. Den beskriver vad som händer hela tiden. Synden mot Gud bereder väg för synden mot nästan. När människan på egna villkor vill vara ”lik Gud” skadas också förhållandet till brodern. Ateistiska kulturer har mycket blod på händerna. Kains brodermord styrdes av avund. Den som frestas att såra och skada sin broder känner igen sig. ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk?”