Predikningar

Människan är en varelse på väg. Hon är på väg mot ett mål. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Re­dan Abraham fick kallelsen att bryta upp: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.” (1 Mos 12:1) Den helige Bene­dictus manar munken att ”skynda mot det himmels­ka fä­derneslandet” (RB 73:8).

Vi fortsätter att meditera över hoppet. Det tema som påven anslog i sin encyklika vid adventstidens början. Profeterna är oss givna för att vi ska bevaras i hoppet. För den som lyssnar tänds ett hopp när profeten Jesaja talar. Hoppet om att Gud skall ge liv åt det som är sterilt och dött. ”Öknen och ödemarken skall glädja sig; hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja”. Till hoppet hör glädje.

Vad är normaltillståndet för människans liv på jorden? Vari består hennes normala villkor? Lycka eller olycka, möda eller vila, kamp eller frid? – Frågan väcks av dagens första läsning, där Job kallar människans tid på jorden för ”trältjänst”. Han talar om daglönarens slit, om ”månad efter månad av elände” om ”nätter av plåga”, han beskriver livet som ”en vindfläkt”. Är det normaltillståndet eller bara något som drabbade Job?