Predikan 4 söndagen i Fastan 2019

Jos 5-9a, 10-12 Ps 34:2-7 2 Kor 5:17-21 Luk 15:1-3,11-32

Vägen till det vidgade hjärtat

Vi har hört en av våra mest älskade liknelser. Hur fattig vore inte vår kultur utan lik­nelsen om den förlorade sonen! Lyssnaren förstår intuitivt att det handlar om varje männi­ska. Vägen bort och vägen hem. - Här finns dock också en risk. Lyssna­ren tror sig redan veta vad det handlar om. Men liknelsens budskap är ständigt nytt, ty det är Guds lev­ande ord. Den som hör med öppet sinne skall med Paulus kunna säga: ”nå­got nytt har kommit”. Låt oss därför be att Guds Ande bereder väg i oss för ”ett vid­gat hjär­ta”.  

    Fadern i liknelsen handlar oväntat. När den yngre sonen ger sig av hemifrån får han ett obe­gränsat förtroende. Hade det inte varit klokare att ge honom åtminstone några för­ma­ning­ar och varningar? När han återkommer som en trashank blir han varken ut­skäll­d eller bestraffad. Fadern springer emot honom, omfamnar och kysser honom. Så gör inte en orientalisk patriark. Sonen får inte ens be sin syndabe­kän­nel­se till punkt. Fa­dern ställer omedelbart till med en stor fest. Hans glädje och gene­ro­sitet känner inga gränser. Också den äldste sonen går han till mötes, trots hans sura och småaktiga reaktioner när han får höra om festen. Milt försöker han ta­la honom till rätta. Han påminns om att hela gården är hans och att det nu ba­ra är en sak som gäller, glädjen över att brodern kommit tillbaka till livet. Tidigare har Lukas också be­rättat att t.o.m. änglarna gläder sig över en en­da syndare som om­vän­­der sig.

    Hur kände sig den hemkomne sonen, där han sitt i sina nya kläder, med ring på fing­ret och nya skor på fötterna? För en timme sedan vandrade han med tunga steg, medan han tuggade på sin syndabekännelse. Det enda han hoppades på var att få bli som en av tjänarna på gården - och nu sitter han här mitt i fest och glans, återin­satt som son i huset. Han måste ha varit ur stånd att fatta vad som hänt, som ett slags chocktillstånd.

    Hans storebror hade ännu svårare att förstå, om än av andra skäl. Han var upp­rörd och kände sig orättvist behandlad. Här har han slitit och släpat, medan hans odåga till bror slösat bort hela sitt arv. Han kallar honom inte ens ”bror”, utan säger:

”han, din son”. Man hör den föraktfulla tonen. Han vill inte erkänna sin bror som bror.

    Men hur reagerar vi som hör denna liknelse? Man kan göra principer och ideo­lo­gi av berättel­sen, men det hjälper knappast någon. Predikanten kan använda sina vack­ras­te superlativer för att tala om Faderns kärlek. Men det har de troende hört så of­ta att många tar förlåtelsen som självklar. Och därmed är hela liknelsen förstörd. Den beskri­ver ju förlåtelsen som en obegriplig överraskning. Då sitter lyssnaren där, utan­för den festglädje som hon ändå längtar efter. Med lika trångt hjärta som förut.

    Hur ser vägen ut till denna glädje och till ett ”vidgat hjärta”? - Det finns ingen an­nan väg än den som den yngre sonen gick. Vägen är att känna igen sig själv i denne och mötas av det oväntade.

    Den som syndar hamnar i ”främmande land”. Han söker glädjen någon an­nan­stans än i Gud och hans heliga bud. Människan bedrar sig själv. Tydligast och vanli­gast är att söka glädjen i något ska­pat och fåfängligt. An­ting­en det gäller stora ting eller små. Det är inte omständigheter, sociala strukturer eller andra män­niskor som berö­var hen­­ne hjärtats glädje. Det är hon själv som förslösar och förlorar sitt arv och till slut hamnar i nöd och bedrövelse. Det är syndaren som måste kom­ma till besin­ning. Det är jag som måste komma till mig själv. Det är jag som sålt min egen värdig­het för ting. ”Fader, jag har syndat mot himlen och mot dig.”

    Ingen människa lär känna sig själv på en gång. Kanske måste hon lära sig skilja mellan känslor av skuld och verk­lig skuld. Lugnt genom­skå­­da och av­visa det andra anklagar henne för. För att bli i stånd att se det som är hennes egen skuld, ”min e­gen stora skuld”, som vi säger i mässans syndabe­kän­nelse.

    Det andra som den förlorade sonen kan lära henne är att han fattade ett beslut och gav sig av hem. Omvändelse kallas det. Många tvekar inför bikten. Skälen kan va­ra olika, inte minst osäkerhet och rädsla. Men det är vår moder Kyrkan som upp­manar oss och hon känner sina barn. Hon vill bereda väg till gläd­jens bord och det vidgade hjärtat. Ett första steg är kanske att be om det mod som behövs. Och låta sig dras av längtan efter glädje och be­frielse.

    Andra liknar mera den hemmavarande sonen, som inte begått några stora syn­der. Men vad har han för hjälp av sin rättfärdighet, när han sitter inlåst i ett trångt hjärta av självrättfärdighet och bris­tande generositet.

    Liknelsen berättar inte hur det slutade för den hemmavarande sonen. Han ute­slöt sig själv från den stora glädjen. Står han där fortfaran­de? Som en bild för den för­döm­­des eviga öde? Blind och döv för sin himmelske Faders ofattbart generösa in­bjudan. ”Mitt barn”, sä­ger fadern, utan att ens förmana honom, ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.”

    Må syndaren vända om! Må den högmodige få sina ögon öppnade! Ty alla är kal­lade att ta det gemensamma arvet i besittning, den glädje och det vidgade hjärta som vår Herre vill göra sina barn delaktiga av.

    Den börjar i hans kyrkas heliga eukaristi: ”Smaka och se att Herren är god.”

    Amen.

                                                                                        pater Ingmar Svanteson