Predikan 3 söndagen i Fastan 2019

2 Mos 3:1-8a, 13-15; Ps 103, 1-4, 6-8, 11; 1 Kor 10:1-6, 10-12; Luk 13: 1-9

Det krävs kall oförskämdhet för att kunna påstå att hela Kyrkan ska anpassa sig till världen och uppge traditionen med det prästerliga celibatet och, för de gifta, den tungt vägande kontinuerliga sexualmoralen och äktenskapet mellan man och kvinna. Ändå är det sådana ambitioner vissa biskopskonferenser vågar visa upp i vad man kallar fullständig enhet och i samverkan med katolska lekmannaorganisationer. Denna fräckhet mitt i ansiktet på trogna katoliker är en djävulens rökridå för att dölja sanningen, trons sanning och moralens sanning. Här angriper katolska biskopar själva det katolska vittnesbördet inifrån det episkopala ämbetet och vågar påskina att de har påvens gillande. Kyrkan i dag skakas uppenbarligen av skandalernas förkvävande svarta rök och giftangreppen mot själva rotsystemet. Om nu dessa så kallade synodala reformer skulle lyckas på konferensnivå kommer de skyldiga att hedras i den sekulariserade pressen och i sociala media medan de trogna kastas i fängelse med järnbojor och på vara vatten och bröd. Redan sitter en mot Kyrkan trogen kardinal i fängelse för sexualbrott han inte begått men som falska anklagare anmält honom för. En annan kardinal har tagits ifrån sin värdighet och bestraffats i kyrklig domstol för verkliga brott mot ämbetets helighet och andra människors värdighet. Ja, Kristi Kyrka skakas av väldiga stormar i hela samhället och i världen, men hon står alltid fast grundad i sin Herre och sitt Huvud Jesus Kristus. Den katolska intuitionen för vad som är sann katolsk lära kommer att pressas till avfall men ändå stå fast grundad i Skriftens och traditionens undervisning, bekräftad av det senaste århundradets heliga påvar, Johannes XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus II. Sanningen befriar oss, lögnen och den kyliga fräckheten kastar ut oss i ett verkligt andligt och moraliskt mörker. Vem ska katolikerna behaga dessa tider? Är det sociologerna och psykologerna, terapeuterna och de liberala politikerna – eller Gud?

Mot den här tidsbilden bekänner vi oss till den sanning och uppenbarelse som Gud inbjuder oss till i den Heliga Skrift och i den apostoliska kyrkans tradition. I dag hör vi i Gamla testamentet hur Gud samtalar med Mose. Mose ställer sig frågan vilken auktoritet han har för att tala till folket och leda det. Gud svarade: ”Jag är den som är. Säg dem att jag har sänt dig”. Vad säger det oss i dag? Det betyder att djävulen som är en skapad intelligent ande inte kan vinna den sista stora striden mellan det goda och det onda. Djävulen är redan besegrad men tillåts pröva människorna som måste vara heliga inför Gud. De måste därför hela tiden omvända sig till Gud och be Gud att rädda den undan denna världens oförskämda fräckheter. Herrens nåd skall aldrig saknas dem som så i gudsfruktan vänder sig till Gud för att tillbe endast Honom. Lukasevangeliet i dag påminner om det arbete för frälsningen som alla Guds barn är kallade att utföra för sin egen skull och för medmänniskans skull. Därför vädjar trädgårdsmästaren till vingården ägare: ”Låt mig gräva runt trädet som inte burit frukt och gödsla i marken så att det nästa år bär frukt”. I liknelsen om fikonträdet är det vi trogna kristna som gräver och gödslar därför att trädet är dyrbart för oss. Trädets frukt ger oss näring och väl förtjänt inkomst! Vårt arbete ger en lön, Guds lön!

Paulus, som suttit i fängelse för Kristi namns skull, understryker hur avgörande omvändelsen till Gud är och hur genomgripande Guds nåd är. Han påminner om folket på Mose tid som ”alla drack samma andliga dryck ur en och samma andliga klippa som följde dem, och den klippan var Kristus”. Den Helige Ande hade uppenbarat för Paulus att Kristus fanns före sin födelse genom jungfru Maria
och var med sitt folk som dess frälsare. Men liksom i våra dagar har inte alla förstått sin kallelses värdighet och levt efter den. Paulus skrev som vi hörde: ”Men de flesta av dem fann inte nåd inför
Gud utan blev liggande döda i öknen”. Det är uppskakande för oss alla som tror att flertalet i Guds folk hade begär efter det onda och därför syndade i högmod. Paulus är inte sträng och tydlig för sin egen skull, för sin apostoliska image, han älskar dem som Kristus älskar och vill deras slutliga frälsning. Därför manar och vädjar han oförtröttligt: ”Låt oss inte begå otukt som många av dem gjorde.” Ja, det vet vi alla att det är just otukt och okyskhet, girigt habegär och skenhelig godhet som leder fram till människans förfall och öde. Bara den sanna omvändelsen, gudsfruktan och helig rättvisa kan rädda de kallade och utvalda från helvetet i all evighet. Amen.

                                                                                                                          diakon Göran Fäldt