Kortpredikan 26 mars 2019

Dan B:2,11-20 Ps 25:4-9 Matt 18:21-35

Varför har människan svårt att förlåta dem som står i skuld till henne själv? - Hon känner inte sig själv.

Mannen i liknelsen hade visserligen ödmjukat sig och bett om be­frielse från sin egen stora skuld, men det skedde knappast av hjär­­tat. Hans ytliga bön avslöjar sig när hans egen gäldenär ber om tillgift. Hans självkännedom begränsades till den yttre hand­lingen.   

Den som känner sig själv har lätt att förlåta. Hon kan inte längre döma den andre.   

I mässans offertorium, före handtvagningen, ber präs­ten tyst, böjd inför altaret:

"Herre, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta. Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag".

De första orden bads första gången av Asar­ja, i en brinnande ugn, un­der den ba­byloniska fång­enskapen, som det berättas i Da­niels bok.

Kyrkan har inte kunnat glömma Asarjas ord. Hon lägger dem i prästens mun i varje mässa. Ibland sjungs det som offertorium. Det är hela kyrkans och varje tro­endes bön. "Herre, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta.”   

Det nya är att bönen infogas i Kristi offer: ”Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag".

Därmed skärps kravet på vår villighet att försonas, på vår bered­skap att förlåta. Det kan kosta på. Gamla oförrätter kan dröja sig kvar i ett hörn av hjärtat och dyka upp på nytt, som gamla spöken. När bönen info­gas i Kristi offer ges all den nåd som människan behöver.  

Gud vill helt befria sina tjänare. Därför upprepar vi vår bön, "Her­re, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjär­ta”. 

Vi vädjar till och förenar den med Kristi offer. ”Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag".

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson