Predikningar

Kära medkristna, På minnesdagen för den helige Laurentius – S:t Lars – lyssnar vi först till S:t Paulus’ ord till de kristna i Korinth. Ämnet är de glada givarna. De som ger av sitt överflöd av tacksamhet för alla goda gåvor Gud ger de sina, ja både onda och goda, de skall får en riklig skörd. Gud låter ju sin sol gå upp över både onda och goda. De som däremot ger snålt, säger Paulus, skall också skörda snålt.

Kära kristna, Vad betyder det att tro? ”Tro på Gud”, säger Jesus, ”omvänd dig och tro evangeliet”, säger apostlarna och Kyrkan. Men vad är det, vad är tron? ”Tro är grunden för det vi hoppas på”, säger Paulus (Heb 11:1-2). Men vilket kommer först, är det hoppet eller tron? Är tron något som befriar från Gamla testamentets lag, Lagen, och från Rom, som Luther menade? Är tron ett existensiellt beslut att tro, en erfarenhet som ger direkt tillträde till Gud? På ett sätt är det Luthers trosakt (se Rom 1:17) som vinner själar i vår tid utan att de skulle kalla sig lutheraner eller protestanter. Det är en trend. Men är den katolsk?

Kära bröder och systrar i Kristus, De som vill fira festen Vår Fru av Berget Karmel vill framför allt betona bönens och tillbedjans betydelse i Kyrkans liv. Kontemplation över Guds ofattbara storhet och skönhet, hjärtats uttömmande av sig själv i Kyrkan som bröllopsmysterium, det är Karmels mest karaktäristiska drag. Lilla Thérèse talar om livet i klostret i Lisieux som ett eremitiskt liv. Det är viktigt att uppfatta dessa ord av henne som Kyrkan kallat lärare i kärlekens vetenskap, knyter varje karmelitisk kallelse till profeten Elias liv och verk i den heliga historien. Hans efterföljare på 1000-talet kallade sig Marias bröder, det vill säga de sökte sig till Herrens moder som personifierar kontemplationen av Inkarnationsmysteriet. Det är Karmels bidrag till Kyrkan också i dag: att genom kontemplationen i ensamhet och tystnad, alltså i en slags total mänsklig nakenhet inför Skaparen och Förlossaren, leva i den Uppståndnes klara ljus.

Kära bröder och systrar, kära ni barn och ni unga, När det goda och glada budskapet nått våra öron och vi trott på budskapet, då vill vi alla på vårt eget sätt dela med oss av vår glädje. Det hjärtat är fullt av, det talar munnen! Den som skrev psalmen vi hörde vittnade om sin stora glädje och lycka: ”Kom och lyssna, alla som fruktar Gud, jag skall berätta vad han gjort för mig. Lovad vare Gud, som inte avvisade min bön, inte vägrade mig sin nåd”.

Kära bröder och systrar, Påve Franciskus utfärdade i slutet av förra året ett dekret om helgonförklaring av svenskan Elisabeth Hesselblad. Elisabeth Hesselblad blir i dag vårt andra kanoniserade svenska helgon utöver Heliga Birgitta, som helgonförklarades 1391. I några korta ord från vårt stifts informationsansvariga kan följande sägas om det nya helgonet: ”Maria Elisabeth Hesselblad grundade Birgittinorden, SS Salvatoris S. Brigidae, Vår Frälsares Orden. Hon föddes i Fåglavik i Sverige den 4 juni 1870 och dog i Rom den 24 april 1957. Fåglavik är en liten plats strax norr om Borås och några vallfärder dit har gjorts tidigare från vår församling.

Alla som är i nådens tillstånd och som ber med sina hjärtan har en särskild relation till Jungfru Marie Obefläckade hjärta. Alla de Kristustrogna som vill att deras hjärtan skall formas av Jesu hjärta, han som var saktmodig och ödmjuk, är Marias barn. Hennes moderliga hjärta brinner för de troendes förening med Jesus. De har ”skrudat sig i rättfärdighetens mantel” (Jes 61:10) säger profeten Jesaja och de är ett tecken på Guds seger över det onda. Omvändelse och bot, bön och sant lärjungaskap är hoppets tecken i en tid av förvirring och blindhet. ”Saliga är de renhjärtade”, predikade Jesus. ”De skall se Gud” (Matt 5:8).

Den stora frågan till alla Guds heliga är den vi hör i evangeliet i dag: ”Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” (Mk 10:38). Jesus frågar om apostlarna kan lida och dö med honom. Det är så typiskt att de svarar med sådan självklarhet: ”Ja, det kan vi”. Många kristna betonar, liksom apostlarna, viljan, den egna förmågan ensam, utöver allt annat. Men viljan kan också dölja en farlig självförhävelse, en tillit till den egna kraften. Hur stark den än kan vara mänskligt sett kan den brytas av som en torr kvist: tänk bara på den viljestarke S:t Petrus’ tre förnekelser. Mystikernas väg, Maria Magdalena de Pazzis väg till exempel, är en helt annan: deras liv har djupa rötter, så djupa att deras gärningar inte syns. Många tycker att de är till ingen nytta i Guds rike. De har ingen stark egenvilja och märks inte!

Kära bröder och systrar, kära ni barn i kristna familjer. I dag får vi återigen tacka Gud för hans stora gåva till oss alla som tror på honom: livets gåva, livet i överflöd och framför allt livet i all evighet. Jesus har nu tagit bort döden, mörkret, synden, orättvisan och hatet. Inte så att döden, mörkret, synden, orättvisan och hatet inte finns kvar bland människor på jorden. Det finns där. Men, och, det är det som är viktigt, det behöver inte drabba oss, det behöver inte påverka oss, det binder oss inte som hjälplösa fångar under djävulens lockelser.

Vi kanske inte så ofta tänker på himlen, hur det ser ut där, vilka som finns där. Och det stämmer ju att livet här på jorden ger oss alldeles tillräckligt att tänka på. Allt måste vi bestämma oss för och göra så att det blir bra. Vare sig vi är rika eller fattiga, eller mittemellan, vare sig vi är friska eller sjuka, eller däremellan, har vi vår uppgift. Vi behöver inte be om uppgifter, de kommer av sig själva. Är vi barn, är vi ungdom, är vi vuxna, alltid kommer uppgifterna. Så blir livet liksom dagen och natten, arbetet och vilan, kämpandet och avkopplingen.