Predikan 7 Påsksöndagen 2019

Apg 7:55-60; Ps 97:1-2,6,9; Upp 22:12-14,16-17,20; Joh 17:20-26

Det största löftet

Vem kan överbjuda det löfte som Jesus ger sina lärjungar i avskedstalets sista ord? Det sker innan de går ut i Getsemane och Jesus överlåter sig åt Faderns vilja. Han talar med sin himmelske Fader och ber att den kärlek som finns mellan de två, Fadern och So­nen, skall vara också i hans lärjungar, ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Faderns kärlek till Sonen är den helige Ande. Jesus lovar att den kärleken skall vara i hans lärjungar. Hans apostel skall senare bekräfta det: ”Guds kärlek har ingju­tits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande”.

    Ingen kan överbjuda detta löfte, eftersom den som ger det är A och O, början och slutet. Före honom fanns ingenting och allting är sammanfattat och fullbordat i honom, allt i him­len och allt på jorden. Jesus har gjort Guds namn känt för sina lärjungar genom att uppen­bara Gud som Fadern som älskar sin Son genom den helige Ande. Han vill göra alla män­niskor delaktiga av denna kärlek genom samme Ande. Löftet är ”känt” också för univer­sums stjärnor och pla­neter. I andra läsningen ur bibelns sista kapitel hörde vi om ”den strå­l­ande morgonstjär­nan”. Förmodligen syf­tar uttrycket på planeten Venus som syns kla­rast morgon och kväll. Löftet omfattar allt, från början till slutet. Men samma läsning talar också om ”skottet från Davids rot och hans ättling”. Löftet svävar inte i en egen värld. Det har trätt in i människans historia, en historia som därmed går mot sin fullbordan.

    Detta historiska hörde vi i första läsningen om Stefanos martyrium. Kanske förvånande att höra det idag, eftersom Stefanos firas på en egen dag, Annandag jul. Men vi hör det idag som ett vittnes­börd om hur Jesu löfte går i uppfyllelse. ”Fylld av helig Ande” ser Stefa­nos ända in i him­len. Han ser Guds härlighet, som Jesus också talade om i sitt avskeds­tal: ”Den här­lighet som du har gett mig har jag gett dem”. Stefanos inte bara ser himlen öppen och Män­­niskoso­nen på Guds högra sida. Härlighetens Ande har tagit sin boning i Stefanos. Däri bestod ju löftet. Medan stenarna haglar kan han instämma i sin Herres ord: ”Herre, ta emot min ande”. Han faller på knä och ber: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Pre­cis som Jesus på korset bad för sina bödlar. Därmed bekräftar han Jesu löfte. Kärleken mellan Fadern och Sonen ”skall bo och vara i hans lärjungar”. Det är den kärleken som utgjutes i de döptas hjärtan, Guds helige Ande. Vad kan överbjuda detta löfte? Vad kan bättre motsvara män­niskans innersta läng­tan? Samtidigt som det väcker tvekan och motstånd. Vem är beredd att ta emot en gåva som samtidigt kräver så mycket?

    Det är samma gudomliga gåva som är källan till Kyrkans enhet. Vi hörde Jesu bön om att alla som kommer till tro genom apostlarnas ord skulle bli ett, ekumenikens drivkraft och grundlag. Men den enhet Jesus talar om är något vida mer än vad mänskliga insatser och bemödanden kan åstadkomma. Jesus ber att ”lik­som du, Fader, är i mig och jag i dig, ock­så de skall vara i oss”. Den enhet Jesus talar om är ett utflöde av tillvarons innersta, enhe­ten mellan de tre gudomspersonerna, Fadern och Sonen och den helige Ande. Enheten är en gåva av den helige Ande. Utan den gåvan är all ekumenik bräck­lig och till slut fåfäng. Det är ingen tillfällighet att Kyrkan i varje mässa ber om denna enhet. Bara när människan låter sig dras in i Guds liv och kärlek, kan lärjungarna bli ett inbördes. En kyrkofader säger och citeras av det senaste konciliet: ”Så framträ­der kyrkan som ett folk, ”förenat av Fa­derns och Sonens och Andens enhet”.

    På samma sätt talar Jesus om den härlighet som Fadern har gett honom, han är ju Fa­derns avglans och rena avbild. Den härligheten ”har jag gett dem för att de skall bli ett”. Det låter nästan eukaristiskt. Paulus säger: ”Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd”. Inte bara så att eukaristin kröner de mänskliga mödorna för att nå enheten. Utan Kristi förmedling kan vi inte åstad­komma den enhet som han talar om. Kyrkans enhet har sin källa i den heliga eukaristin. Därför kan en av de första s.k. efterapos­to­liska fäderna, Ignatius av Antiokia (död ca 110), med en förunderlig självklarhet uppmana till enhet kring biskopen och den eukaristi som firas i gemenskap med honom. Ignatius kan personligen ha hört aposteln Johannes uttala de ord som vi hörde i evangeliet.

    Bakom varje eukaristi står Jesu vilja. Vi hör det i Jesu bön till Fadern i evangeliet. ”Fa­der, jag vill att de som du har gett mig skall vara där jag är, för att de skall få se min här­lighet”. Det är samma vilja som fylldes av medlidande med män­ni­skor­na, när han såg att de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Han ger sitt liv för denna enhet. Han vill att vi skall vara där han är, där vi hör hemma, hos hans Fader, som genom honom också blir vår Fader. Han vill att vi skall få se det han ser. Han vill dra oss ut ur mörkret och splittringen, in i ljuset och in i enheten.

Det är denna vilja som håller allting uppe och driver världen mot sin fullbordan, trots allt som pekar på motsatsen. Det är den­na vilja som uppenbarar kärlekens sanna väsen. Kär­lek är inte en känsla, utan den kraftfulla och rätt inriktade viljan, lär oss fäderna. Det är den kär­leken vi har kommit till tro på.

Under de nio dagar­na mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst ber Kyrkan om och väntar på Anden. För att Kristi verk skall fullbordas, så att kyrkan renas, förnyas och blir ett enhe­tens tecken för hela mänskligheten. Det sker inte automatiskt. Både Ste­fanos och Paulus fick sin egen vilja förvandlad.

Ändå har varje förnyelse sin kraft i Kristi vilja och löfte. Vi vet att hans offer togs emot av Fadern, som sände Hjäl­pa­ren den helige Ande. Det är därför domen börjar med Guds hus. ”Den åt vilken myc­ket är givet, av honom ska mycket bli utkrävt”. Det är Jesu tålmodi­ga vilja som gör att det inte är ute med oss. Det är hans kärleks vilja som får Fadern att sända Hjälparen ock­så år 2019. Också över den kyrka som svikit. För att rena, förnya och helga.

Vi ber om Anden för att förnyas till hela vår varelse. Något händer med den som kom­mer till honom. Vägen kan vara smal, men Benedictus lovar att hjärtat vidgar sig. Ambro­sius förklarar varför: “Även om vägen är smal så vidgar sig hjärtat, ty det blir en boning för Fadern, Sonen och den Helige Ande”. Augusti­nus bekräftar: “Där Gud bor är rymd och vidd; i denna vidd utgjuts kärleken, näm­ligen i våra hjärtan, genom den helige Ande som bor i oss”.

Kan något löfte vara större än det Jesus ger? ”För att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem.”

I andra läsningen ur bibelns sista bok hör vi ”Anden och bruden säga: ’Kom’!” Det är Kyrkans bön om Anden. Hon vet att endast Anden kan fullborda det Sonen utfört. Så att hon kan se Herrens härlighet och själv förvandlas.

Kyrkan ber om Anden och ropar det­ta ’Kom’ i varje eukaristi.

Amen.

                                                                      pater Ingmar Svanteson