Tysklands synodala väg är en tråkig väg

7
min read

Tysklands synodala väg är en tråkig väg

ons, 01/18/2023 - 23:15
Posted in:
0 comments

Kommentar: Den tyska synodala vägen är bara ett symptom på ett större problem: Faktum är att kyrkan här har att göra med ateister som tror mer på sekulär modernitet än de tror på Kristus och hans kyrka.

                                                                                          Biskop Georg Bätzing

 

Mycket har på sistone skrivits om den tyska synodala vägen - och det med rätta. Det är inte varje dag man ser en hel biskopskonferens vända sig mot Vatikanen och hävda att den kommer att gå vidare med sina "reformer", oavsett vilket romerskt påvedöme/dikasteri som försöker hindra dem.

Under sitt senaste ”ad limina-besök” i Vatikanen talade de tyska biskoparna om den synodala vägen och de slutsatser man kommit fram till som, enligt dem,  var oåterkalleliga vilket satte kyrkan i Tyskland på kollisionskurs med Rom, för att inte tala om traditionella katolska läror om sexualmoral, kvinnors prästvigning och välsignelsen av samkönade par. Biskop Georg Bätzing, chef för den tyska biskopskonferensen, ville dock tona ner uppfattningen om en hotande schism genom sitt uttalande: "Vi är katoliker, och vi kommer att förbli katoliker, men vi vill vara katoliker på ett annorlunda sätt."

Nåväl, vad han vill säga är att all denna uppståndelse bara är ett litet missförstånd eftersom tyskarna inte önskar något annat än att vara lite "annorlunda" från resten av den universella kyrkan. Problemet är att de skillnader som biskop Bätzing talar om inte är på ytan obetydliga och av en lokal art. Biskop Bätzing är medveten om detta, och hans nedtonande beskrivning av den aktuella krisen som en tvist kring några få "skillnader" är avsedd att avleda uppmärksamheten från en potentiell schism, vilken form den än kan ta.

Men detta är bara blotta fakta, och många kommentatorer har redan diskuterat alla dessa frågor i detalj. Det förefaller mig som om elefanten i rummet, som väldigt få diskuterar, inte är det nuvarande tillståndet för den katolska kyrkan i Tyskland, utan för den protestantiska. Alla är överens om att den katolska kyrkan i Tyskland blöder medlemmar (särskilt bland de unga) och att denna utveckling inte visar några tecken på att sakta ner, tvärtom accelererar den. Men samma process har skett i de tyska protestantiska kyrkorna också, och i ännu högre grad. Det finns cirka 20 miljoner protestanter i EKD (förkortning för den evangeliska kyrkan i Tyskland), och ändå är bara cirka en miljon regelbundet aktiva besökare.

Varför är detta viktigt? Eftersom det faktum att nedgången för den protestantiska kyrkan i Tyskland  ifrågasätter logiken i den tyska synodala vägen, som av ledande tyska biskopar har beskrivits som en process utformad för att införa liberaliserande reformer i kyrkans lära och praxis, och som de sagt är absolut nödvändiga om Kyrkan i Tyskland kommer att ha något hopp om att vända sin slutliga utveckling mot en demografisk irrelevans.

Men denna logik motsägs av det faktum att de olika protestantiska kyrkorna redan infört de flesta av samma reformer, med liten effekt. De prästviger redan kvinnor och har kvinnliga biskopar, präster får gifta sig, samkönade par är tillåtna, liksom preventivmedel, man blundar för sex före äktenskapet, tillåter interkommunion, och man är decentraliserade (synodala!) i sin organisationsstruktur. Man anser att abort, även om det inte är moraliskt idealiskt, bör förbli lagligt. De har haft dessa åsikter i många år nu, och ändå, chockerande nog, befinner de sig också i ett fritt fall.

Man kan förmoda att biskop Bätzing, kardinal Reinhard Marx och de andra tyska prelaterna är medvetna om allt detta. De skulle vara fullständigt avtrubbade om de inte insåg det. Och ändå sa biskop Bätzing, i ett försök att rättfärdiga de radikala förändringar i kyrkans undervisning som föreslagits av ”Den synodala vägen”, den 15 november i Rom: ”Det är för mig personligen ett hårt slag att så många människor lämnar kyrkan. Genom detta vill de med sina röster visa att de inte längre är överens med hur kyrkan presenterar sig. Skälen är säkert varierande och för det mesta berättigade.”

Man kan underbygga logiken i det uttalandet för att förstå att det tyska biskopsämbetets uppfattning om orsakerna till att katoliker flyr från kyrkan är att kyrkan är på fel sida av historien i en rad frågor som är nära och kära för sekulära liberaler. Och de tyska biskoparna håller med om att kyrkan har fel i dessa frågor, varför biskop Bätzing kallar oron för dem som lämnar som"berättigad".

Men biskop Bätzing nämner inget om den protestantiska medlemsnedgången, som är ännu större i antal. Det finns en kontroll i detta storslagna kyrkliga moderniseringsexperiment, och den kontrollen är det protestantiska Tyskland, som för länge sedan antagit de förändringar i lära och disciplin som biskop Bätzing och de andra tyska biskoparna så efterlängtat. Och de förändringarna har inte hjälpt protestanterna det minsta. Istället har dessa förändringar sammanfallit med en ökad nedgång.

Därför är det av avgörande betydelse, eftersom det stora antalet ”nones” - utan religiös hemvist, växer med miljontals varje år, att vi diagnostiserar krisens sanna natur så att vår evangelisering kan få en djupare förståelse för sin publik. Och den krisen har inte orsakats av kyrkans motsatta kulturella syn på olika heta frågor. Det är snarare en mycket djupare troskris i kristendomens grundläggande övernaturliga budskap. Med andra ord en kris av en faktisk ateism orsakad av den kulturella luft vi andas i väst.

Exemplet med liberal protestantism i Tyskland (och på andra håll) visar att krisen inte handlar om oenighet om de näst sista frågorna om kön och gender, utan snarare en kris orsakad av en mycket djupare existentiell misstro mot allt övernaturligt och, med största säkerhet, en misstro mot all form av "speciell" uppenbarelse som för många med denna sekulära världsbild verkar vara hopplöst "exkluderande".

Alla som på något sätt är involverade i den kyrkliga tjänsten i dessa dagar känner mycket väl till krisen som jag talar om. Det är en kris av apati i den övergripande "Gudsfrågan" - och med största säkerhet en kris av en total likgiltighet för saker som är religiösa. Och den här krisen kan tyckas vara väldigt ny, men det är den inte. Den har tagit generationer att formas, med trenden under det senaste århundradet som utvecklats som en långsam marsch mot sekularisering, där varje generation är mindre religiös än den föregående.

Och det är just denna kultur av en rådande ateistisk modern sekularitet som tyskarna vill förstärka. Det är vansinnigt och fullständigt naivt, och därför kommer deras recept på "reformer" att vara lika värdelöst som en hjärtstartare på ett bårhus.

Till skillnad från de kyrkor som är på tillbakagång, märks den största vitaliteten i kyrkan idag i de trons utposter som vill föreslå ett provocerande och, vågar jag säga, till och med "konstigt", motkulturellt vittnesbörd. Oavsett om det är i traditionella latinska mässor, eller bland "tillbaka-till-landet"-katoliker som jag själv, eller i mer vanliga församlingar som blomstrar, är den gemensamma nämnaren densamma: det som "fungerar" är inte anpassning till sekularism utan snarare utvecklingen i målinriktade gemenskaper som delar tron på vad kyrkan lär och som genomskådat den rådande kulturens förgiftade lögner och illusioner.

I början av sin storslagna roman ”En landsortsprästs dagbok” presenterar den fransk-katolske författaren George Bernanos oss för den unge katolske prästen i Abricourt som säger:
”Min församling är totalt uttråkad - livlös ; det finns inget annat ord för det. Som så många andra! Vi kan se dem förgås av tristess, och vi kan inte göra något åt  det.”

Detta är en djup andlig diagnos från en mästare i topografin av det mänskliga andliga sökandet, och det står i skarp kontrast till de oändliga, ytliga plattityderna i det progressiva tyska pladdret om behovet av "radikal inkludering". För att den typ av inkludering de talar om är tråkig - tråkig eftersom den i slutändan är meningslös.
Vem och vad ska "radikalt inkluderas"? Rasister? Klimatförnekare? Vita supremacister? Latinska massbesökare? Uppenbarligen inte, vilket innebär att användningen av ordet "inkludering" bara är en kod för att döpa den sekulära modernitetens sex- och genderrevolution, samtidigt som den autokratiskt "utesluter" alla som inte är med i "HBTQ" -välkomstvagnen. Men kyrkan är redan radikalt och universellt inkluderande. Den vänder sig inte bort från en enda själ som är villig att ge helighetssaken en chans.
Avslutningsvis är detta alltså för mig den främsta anklagelsen mot den tyska synodala vägen: Den är tråkig. Och eftersom den är tråkig är den ful och oattraktiv. Glöm för en stund den utmaning den innebär för den katolska läran. Sätt dessa bekymmer inom parentes. De är viktiga, men inte det djupare problemet. De är symptom på problemet. Problemet är att vi har att göra med faktiska ateister som tror mer på sekulär modernitet än de tror på den katolska kyrkans Kristus.
Så tråkigt.
Som den avlidne, store teologen David L Schindler en gång sa till mig, efter att ha somnat under en mycket torr föreläsning på en teologikonferens som vi båda deltog i, "ingenting så tråkigt kan vara sant.
Just det
.

                                                                                                                 Larry Chapp

Larry Chapp doktorerade i teologi vid Fordham University 1994, med inriktning på Hans Urs von Balthasars teologi. Han ägnade 20 år åt att undervisa i teologi vid DeSales University nära Allentown, Pennsylvania, innan han gick i tidig pension för att grunda Dorothy Day Catholic Worker Farm nära Wilkes Barre, Pennsylvania, med sin fru Carmina samt vännen och tidigare studenten fader John Gribowich. Författare till många artiklar och böcker. Han är också grundare och huvudförfattare för bloggen, gaudiumetspes22.com.

Översättning för Katolsk Horisont, januari 2023, Ingeli Aalto

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Synoden kan aldrig nå sitt mål att göra kyrkan ”katolsk på ett annorlunda sätt”

biskop Georg Bätzing

 Läs också: En internationell koalition av biskopar vänder sig med oro över den ”Synodala vägen” i ett broderligt brev till det tyska episkopatet

En internationell koalition av biskopar vänder sig med oro över den ”Synodala vägen” i ett broderligt brev till det tyska episkopatet

 

Läs också: Flytande katolicism och den tyska synodala vägen

George Weigel

 

Läs också: Att motstå tidsandan

Att motstå tidsandan

 

Läs också: Öppet brev från nordiska biskopkonferensen till den tyska biskopskonferensen

Den nordiska biskopkonferensen

 

Läs också: Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

 

Läs också: ”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten

”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten

 

Läs också: Kardinal Paul Cordes beklagar att Kyrkan i Tyskland smittats av ett ”teologiskt virus”

Kardinal Paul Cordes beklagar att Kyrkan i Tyskland smittats av ett ”teologiskt virus”

 

Läs ochså: Katolsk biskop säger att påven Franciskus är djupt oroad av Kyrkan i Tyskland

Katolsk biskop säger att påven Franciskus är djupt oroad av Kyrkan i Tyskland

 

Läs ochså: Ökat tryck på Katolska kyrkan att ändra läran att homosexualiteten ’i sig självt är i oordning’

Ökat tryck på Katolska kyrkan att ändra läran att homosexualiteten ’i sig självt är i oordning’
Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
5/02/2023
Katolsk Horisont
5/01/2023