Vårfrumässa

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.” Ett efterlängtat och hoppfullt löfte. Men det rymmer en vägvisning. ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra ock­så”. Löftet ställer män­niskan inför ett avgörande val. Livet är en fråga om prioritering. Ingenting får konkur­re­ra med Guds rike och hans rättfärdighet.

Människan är i grunden en mottagare. Även den mest handlings­kraftige. Hon har inte givit sig själv livet. Hon har tagit emot det. ”Herren har skapat oss, inte vi själ­va.” Vi är mottagare också när livet skadas. Jakob beskriver hur pra­xis växte fram i den unga kyrkan. Den sjuke tar emot smörjelsen. Syn­da­ren tar emot förlåtelsen. Den som kommer bort från san­ningen tar emot för­maning och låter sig föras tillbaka.

Det är plågsamt att höra Jakob beskriva tungans makt. Han jäm­för tungan vid en liten eld som kan sätta en hel skog i brand. Men det är svårt att inte ge honom rätt. Alla vet vad ett litet ord kan ställa till med. Vi känner Benedic­tus och de andliga fädernas varningar för det ohejdade och myckna pratandet. För Jakob tycks endast den full­kom­lige kunna betvinga tungan och därmed tygla hela kroppen.

Kung Salomos avfall från Herren fick katastrofala följder. Riket splitt­ra­des. Jerobe­am blev kung för ”Israel”, de tio stammar som skildes från Judas och Benjamins stammar kring Jerusalem. Israeliterna fortsatte dock att dra upp till temp­let i Jerusalem. Jerobeam vill för­hindra att de också lockades att återvända till Judas kung.

”Du är den mannen.” Natans pedagogik är genomtänkt. Han berättar för Da­vid om en rik man som berövar en fattig man dennes enda får för att mätta en resande. Därmed gill­rar Nathan en fäl­la för David. Han lockar fram hans häftiga reak­tion. David går i fällan och fäller domen över sig själv: ”Dödens barn är den man som har gjort detta”. Men det är mer än skicklig pedagogik. Det är Herrens Ande som av­slö­jar ho­nom. Endast Herrens pil träf­far absolut rätt. Utan den pilen väcks inte den full­komliga ångern.

”Din härlighet, Israel, ligger slagen.” David och hans män river sönder sina klä­der när de hör att Saul och Jonathan har fallit i striden, de gråter och fastar. David sjung­er klagosång. ”Din härlighet, Israel, ligger sla­gen.” När Jesus närmar sig sitt lidandes kulmen säger han: ”Nu är Män­­­niskosonen förhärligad”. Just när den tycks gå om intet.

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Vi har hört profeten Daniel vittna om Människosonen, vars rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Läsningarna denna vecka har hämtats ur Mackabeerböckerna. Idag hör vi om kung Antiochos IV Epiphanes död i förtvivlan över sina över­grepp mot Juda land och på Guds tempel i Jerusalem. Han hade pla­ce­rat en främmande gudabild på platsen för bränn­offeraltaret i templet. Det kallas hel­­gerån, sakrilegi­um. Hans kvalfulla död bekräftas av en gre­kisk historie­skrivare.

Vishetens bok berättar vad som hände folket i Egypten. Under nattens dju­pa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner till jorden, för att förgöra ond­skan och befria sitt folk. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet. Det var en profetia om Guds Ord som blev män­niska och föddes av en kvinna, överskuggad av den helige An­­des moln. Det bör­ja­de i en krubba och fullbordades på ett kors. Fienden förintades och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

”Hälsa varandra med en he­lig kyss.” I sista kapitlet av sitt Romarbrev kallar aposteln bre­vets budskap ”en hemlighet” som före honom varit ”outsagd”. Brevet ”ut­sä­ger” och för­klarar denna hemlighet, för att ”alla folk skall föras till lyd­nad i tron”. Många av de stora teologerna har försökt förklara Romarbrevet, men ”hem­ligheten” förblir svårfångad, till synes omöjlig att slut­giltigt fånga i ord.