Kortpredikan 26 februari 2022, Vårfrumässa

Jak 5: 13-20; Ps 141: 1-3; Mark 10: 13-16

Människan är i grunden en mottagare. Även den mest handlings­kraftige. Hon har inte givit sig själv livet. Hon har tagit emot det. ”Herren har skapat oss, inte vi själ­va.”

Vi är mottagare också när livet skadas. Jakob beskriver hur pra­xis växte fram i den unga kyrkan. Den sjuke tar emot smörjelsen. Syn­da­ren tar emot förlåtelsen. Den som kommer bort från san­ningen tar emot för­maning och låter sig föras tillbaka.

För barnet är det naturligt att vara beroende. Därför kan Jesus ställa fram barnet som föredöme.

Också som vuxen är männi­skan helt bero­ende, trots att hon måste lämna det barnsliga bakom sig. Utan nåden kan hon ing­enting göra, men nåden passiviserar henne inte.

Mysteriet blir kännbart i bönen, när vi nu uppmanas att be särskilt för Ukraina.

Gör bönen någon skillnad? Ja, ”den rättfärdiges bön har kraft och stor verkan”, säger Jakob. Profeten Elias bön kunde både hindra och framkalla regn.

Bönen efterfrågar min vilja och uthållighet, men är samtidigt helt beroende av nåden. Vi kan ana det när de egna orden blir tom­ma och kraftlösa. När vi ändå håller ut i tro kan vi skymta hemligheten. Kraften i vår bön har sin källa i Gud.

När lilla Terésè talar om att ”komma med tom­ma händer”, så är också det en handling. Nåden frågar efter vår samverkan. Ändå har bönen sin kraft i nåden. Det är ett äkta mysterium, som blir stör­re ju mera vi inser det egna beroendet.   

Det tydligaste exemplet är, som alltid, den saliga jung­frun Maria. Hen­nes överlåtelse, ”må det ske med mig efter ditt ord”, är nyc­kel­­repliken i historiens och i bönens liv.

Sin överlåtelse kan hon fullborda därför att hon är ”fylld av nåd”.

Den mottagande och uthållige inser att också bönen är nåd, och därför ”har kraft och stor verkan”.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson