Vårfrumässa

”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.” Aposteln talar i första hand om israeliterna. Gud har en plan för dem. Kyrkan undervisar tydligt om att Israel inte har övergivits av Gud. Men planen gäller också oss, vi som från början var hedningar. När ”hedningarna i fullt antal har nått målet, då skall he­la Israel bli räddat”.

Det åttonde ka­pitlet i Romarbrevet är dess teologiska höjdpunkt. Paulus in­leder med en proklamation: ”Det blir ingen fällande dom för dem som tillhör Kris­tus Jesus.” Den nöd och oförmåga som aposteln vittnade om i sjunde kapitlet får nu sitt svar: ”Det som lagen inte kunde göra, ef­ter­som den kom till kor­ta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.” Gud gjorde det i Kristus, genom hans död och uppståndelse, historiens och universums vänd­punkt. Detta Kristi verk implanteras i männi­skan genom den helige Ande. Det köttsliga sinnelaget viker undan för dem som lever i Anden.

Profeterna Haggai och Sakarja verkade under åter­upp­byggna­den av templet efter folkets åter­komst från Babylon. Sakarja ser långt in i framtiden. Här ser han att staden en gång skall bli för stor för att kringgär­das av en mur. Däremot skall Herren själv vara en ”mur av eld omkring staden”. Samtidigt skall han själv ta sin boning i staden, som kallas Si­ons dotter. Många hednafolk skall höra dit.

Enligt Mose lag var det tillåtet att rycka av ax och äta, när man passerade en annans åker. Men de skriftlärda såg det som ett arbete, och därmed fick det inte ske på sabbaten. En barm­­härtig lag blir en legalistisk föreskrift. Jesus tillåter sina lärjungar att äta av axen. De var helt enkelt hung­riga. Men hans ord rymmer mera.

På Sinaiberget får Mose de tio budorden. Han förkunnar dem för folket och folket svarar: ”Allt vad Her­ren har sagt vill vi göra.” Där­med ingås förbundet mellan Gud och hans folk. Morgonen därpå frambärs ett offer nedanför berget. Mose stän­ker blodet från offerdjuren på altaret och på folket som en bekräf­telse av förbundet. Det förmedlade och mottagna Ordet beseglas genom blod. På and­ra ställen berättas också att förbundet firades med en måltid.

”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Ändå gör Herren det, genom sitt ord. Hans eviga ord hindras inte av ge­o­grafiska avstånd. Det går in under officerens tak. Hans tro är stark och hans tjänare botas. Herren gick in under trädets skugga vid Abrahams tält. Han över­vann både Abrahams och Saras tvivel och gav dem löftet om en son. Han gick in under människans skugga när han blev människa i Ma­rias skö­te.

”Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem.” Jesus bekymrar sig om folket där ute i ödemarken. Samtidigt blir det en kon­centrerad bild av hela hans livsverk. Utan hjälp tar sig människan in­te till sitt egentliga ”hem”. Bibelns berättelse om hur människan drivs ut ur paradiset låter för många som en saga. Männi­skans villkor är sig dock märkligt lika. Lusten att skylla ifrån sig… smärta och oro vid barnafödandet… vedermöda i arbetet… och allt ”vän­­der åter till jorden”. Skulle det vara allt?

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han frågar: ”Har ni ännu ingen tro?” Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i hopp. Hoppet i sin tur byg­ger på tron.