Vårfrumässa

Varje dag inleds av den fromme juden med denna bekännelse: ”Herren, vår Gud, Herren är en”. Den fortsätter i budet att älska Gud av hela hjärtat och av all kraft. Budet efter­frå­gar människan helt och fullt, utan villkor, un­dantag och gömslen dit Herren inte har tillträde­. Det är en följd av tron på hela tillvarons enda Herre.

Skapelsen är inte fix och färdig. Den har skapats i ett tillstånd av att va­ra på väg (in statu viae) till en slutlig fullkomlighet. Denna plan, från bör­­­jan till slutet, leds av Guds försyn. Den har också sina medaktörer, män­ni­skor och änglar. Vi har under veckan hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hän­de Tobit och hans familj. Sam­tidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns an­­vis­ningar. Så skedde och det ledde till ett lycko­samt slut.

”Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Den korta ”definitionen” på vad tron är har både en objektiv sida och en subjektiv. Ordet för ”grund” betyder också ”verklighet”. ”Visshet” är den personliga övertygelsen. De osynliga tingen blir verkliga genom tron. Tron ställer männi­skan på en ”grund”, den yttersta verkligheten. Tron ger därmed skäl för hoppet.

Debatten i moraliska frågor pågår hela tiden. Vilka hör till de ”go­­­­da” respektive de ”on­da”, till ”de rättfärdiga” eller till ”syndarna”? De­batten på­går både i värl­den, i kyrkan och i den lilla gemen­skapen. Både bland moral­teolo­ger och ”van­ligt folk”. Det finns en skill­nad som inte kan trollas bort, en skillnad mellan goda och on­da hand­lingar, men när vi människor kallar andra människor ”goda” eller ”on­da” är det lätt att trampa fel.

”De skall se hans ansikte.” På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslut­ande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i bi­belns första kapitel. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt. Ljuset skall besegra mörkret. Men det himmelska ljuset kommer inte från någon lampa, inte ens från solens ljus. ”Herren Gud skall lysa över dem”. De som får se detta ljus skall själva få sina ögon öppnade och bli ”seende”. ”De skall se Guds ansik­te.”

”För mig är livet Kristus och döden en vinning.” Paulus skriver från fängelset till sin älskade församling i Filippi. Han vittnar frimodigt. Döden har förlorat sin udd och sitt hot. Dö­den är i stäl­let vägen för att till fullo få ”vara hos Kris­tus. Det vore ju det allra bäs­ta”. Samtidigt har han sitt uppdrag, att ”hjälpa de troende till framsteg och glädje i tron”. Därför slits han åt båda hål­len. Kärleken tving­ar honom att fullgöra sin tjänst. Det ger honom till och med en ”vinst”.

”Var och en har fått just den nåd som Kristus har velat ge ho­nom”. Hela kroppen skall ”fogas samman och hållas ihop genom att alla le­der­na hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje sär­­­­­­skild del.” Det är Guds plan med den gemenskap vi själva till­hör och hans plan med hela kyrkan som är Kristi kropp. Lemmarna skall ”bli fullvuxna och nå en mog­nad som svarar mot Kristi fullhet”.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.” Ett efterlängtat och hoppfullt löfte. Men det rymmer en vägvisning. ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra ock­så”. Löftet ställer män­niskan inför ett avgörande val. Livet är en fråga om prioritering. Ingenting får konkur­re­ra med Guds rike och hans rättfärdighet.

Människan är i grunden en mottagare. Även den mest handlings­kraftige. Hon har inte givit sig själv livet. Hon har tagit emot det. ”Herren har skapat oss, inte vi själ­va.” Vi är mottagare också när livet skadas. Jakob beskriver hur pra­xis växte fram i den unga kyrkan. Den sjuke tar emot smörjelsen. Syn­da­ren tar emot förlåtelsen. Den som kommer bort från san­ningen tar emot för­maning och låter sig föras tillbaka.

Det är plågsamt att höra Jakob beskriva tungans makt. Han jäm­för tungan vid en liten eld som kan sätta en hel skog i brand. Men det är svårt att inte ge honom rätt. Alla vet vad ett litet ord kan ställa till med. Vi känner Benedic­tus och de andliga fädernas varningar för det ohejdade och myckna pratandet. För Jakob tycks endast den full­kom­lige kunna betvinga tungan och därmed tygla hela kroppen.