Kortpredikan 21 oktober 2023, Vårfrumässa

Rom 4: 13, 16-18; Ps 105: 6-9, 42-43; Luk 12: 8-12

Abraham är trons fader. Maria är trons moder.

Abraham trodde på det löfte om en son som han fått, trots att hans ålder tala­de emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­­de”.

Därför blev han en förebild och fader för dem som tror, för dem som sät­­ter sitt hopp Gud.

Maria prisas salig av Elisabet för sin tro. Hon stod kvar vid korset, ock­så när flesta andra hade flytt. Där allt hopp var ute höll hon fast vid hop­pet. Hon trodde på den Gud som ger de döda liv. Hon är trons moder.

Att kännas vid Jesus inför människorna är inte envishet, ännu mindre mångordighet. Det som behöver sägas när vi ställs till svars är en gåva som skall ges oss genom Anden.

Uthålligheten är i grunden inte en mänsklig ansträngning. Det är att hålla fast vid den gåva vi har fått, trons och hop­pets gåva. Den vi ser hos Abraham och Maria.

Marias närhet till sin Son är orsaken till att hon kan förmedla gåvan till sina barn.

I den heliga eukaristin står kyrkan, som Maria, vid korset, för att ta emot och kunna ge gåvan vidare.

pater Ingmar Svanteson