Kortpredikan 6 november 2021, Vårfrumässa

Rom 16: 3-9, 16, 22-27; Ps 145: 2-5, 10-11; Luk 16: 9-15

”Hälsa varandra med en he­lig kyss.”

I sista kapitlet av sitt Romarbrev kallar aposteln bre­vets budskap ”en hemlighet” som före honom varit ”outsagd”. Brevet ”ut­sä­ger” och för­klarar denna hemlighet, för att ”alla folk skall föras till lyd­nad i tron”. 

Många av de stora teologerna har försökt förklara Romarbrevet, men ”hem­ligheten” förblir svårfångad, till synes omöjlig att slut­giltigt fånga i ord.

I sista kapitlet vänder sig Paulus till en rad vänner och medar­be­tare. Tonen är varmt mänsklig och samlas i uppma­ningen: ”Hälsa varandra med en he­lig kyss”.

Vår nordliga kultur är ovan vid kyssen som hälsning, men den möter ofta i bibeln, både mellan anför­van­ter och vän­ner. Samuel kysser David sedan han har smort honom med olja. Bibeln vet också att kyssar kan bedra. Kys­sen var en vanlig vördnadsbetygelse mot judiska lä­rare, men miss­bruka­des grymt av Judas i Getsemane.

Den outsäg­liga hemligheten förmedlas genom en kyss! Redan profeten hade sjungit om hur något skulle spi­ra fram ur jorden när himlen öppnade sig, när freden och rätt­visan omfamnade varandra i en helig kyss (Psalt 85). Som när Maria besöker Eli­sabet.

Människoblivande och återlösning – Gud ”kysser” männi­skan. Kyrkan har lärt det av bruden i Höga Visan som säger om brud­gummen: ”Kyssar vill jag dricka ur hans mun.”

Kyssen utväxlas när vi äter hans Ord och smakar den heliga Kom­­munionen, ibland också i hjärtats innersta.

Men också mellan de troende. Kyssen är sigillet på den gemen­samma tron och kärleken. Det största och outsägliga, det gemen­samma och ömsesidiga delas i en kyss.

”Hälsa varandra med en helig kyss.”

                                                                                                           pater Ingmar Svanteson