Kortpredikan 6 november 2021, Vårfrumässa
Rom 16: 3-9, 16, 22-27; Ps 145: 2-5, 10-11; Luk 16: 9-15
”Hälsa varandra med en helig kyss.”
I sista kapitlet av sitt Romarbrev kallar aposteln brevets budskap ”en hemlighet” som före honom varit ”outsagd”. Brevet ”utsäger” och förklarar denna hemlighet, för att ”alla folk skall föras till lydnad i tron”.
Många av de stora teologerna har försökt förklara Romarbrevet, men ”hemligheten” förblir svårfångad, till synes omöjlig att slutgiltigt fånga i ord.
I sista kapitlet vänder sig Paulus till en rad vänner och medarbetare. Tonen är varmt mänsklig och samlas i uppmaningen: ”Hälsa varandra med en helig kyss”.
Vår nordliga kultur är ovan vid kyssen som hälsning, men den möter ofta i bibeln, både mellan anförvanter och vänner. Samuel kysser David sedan han har smort honom med olja. Bibeln vet också att kyssar kan bedra. Kyssen var en vanlig vördnadsbetygelse mot judiska lärare, men missbrukades grymt av Judas i Getsemane.
Den outsägliga hemligheten förmedlas genom en kyss! Redan profeten hade sjungit om hur något skulle spira fram ur jorden när himlen öppnade sig, när freden och rättvisan omfamnade varandra i en helig kyss (Psalt 85). Som när Maria besöker Elisabet.
Människoblivande och återlösning – Gud ”kysser” människan. Kyrkan har lärt det av bruden i Höga Visan som säger om brudgummen: ”Kyssar vill jag dricka ur hans mun.”
Kyssen utväxlas när vi äter hans Ord och smakar den heliga Kommunionen, ibland också i hjärtats innersta.
Men också mellan de troende. Kyssen är sigillet på den gemensamma tron och kärleken. Det största och outsägliga, det gemensamma och ömsesidiga delas i en kyss.
”Hälsa varandra med en helig kyss.”
pater Ingmar Svanteson