predikningar

Vad var det som fick Levi att stiga upp och följa Je­sus? Sannolikt var han van att hålla undan förakt­fulla ord om sig själv som tullindrivare. Han hade ju sålt sig till ockupationsmakten. An­d­ra kanske gra­tu­lerade honom för hans stora in­komster och be­hag­liga liv. Men det gav honom ingen glädje. Sna­rare förstärkte det självföraktet och dränerade honom på lusten att le­va.

Det är lätt att se de negativa sidorna i kyrkan. Någon har sagt att det är svårare att tro på Kyrkan än att tro på Kristus. Men Kyrkan är en gåva av Gud och föremål för vår tro. ”Vi tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” – Det är vårt ödmju­ka men frimodiga vittnesbörd i böneveckan för de kristnas enhet.

”Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan.” Så länge det heter ”i dag” kan människan låta sitt hjärta bli hårt och förhärdat, låta sig ”förledas av synden” och börja vägen till trolöshet och avfall. Antonius gjorde motsatsen. Han lät sig drabbas av ett ord i evan­geliet. "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, och kom sedan och följ mig".

Hebreerbrevet har i sin inledning förkunnat Jesus som Guds Son. I dagens avsnitt sägs att han måste bli människa. Han ”måste i allt bli lik sina bröder” för att ”ta sig an dem”. Det är vad evangeliet berättar om. Han botar Simons svärmor som låg sjuk i feber. "Han botade många som led av olika sjukdomar och han drev ut många demoner."

”Mitt i församlingen skall jag sjunga ditt lov.” Från början är det ett citat från Psalm 22 som Jesus ber från kor­set. Hans lidandes rop kulminerar i lovsång. Det blir en profetia om hans upp­ståndelse och om Kyrkans lovsång. Hans lov­sång hörs ”mitt i församling­en/kyrkan”. Hans lov­sång blir Kyrkans lovsång, frukten av det framburna offret och av vår del­ak­tighet i hans lidande.