predikningar

Läsningarna spänner en båge från några gammaltestamentliga trosvittnen till lärjungarna på förklaringsberget - och därtill martyren Polykarpos. Hebreerbrevet räknar upp några trosvittnen ur Första Moseboken, Abel, Henok och Noa. Abel och Noa har vi mött tidigare. Om Henok står det att ”han hade funnit nåd hos Gud”. Så berättas det att ”han inte fanns mer, ty Gud tog honom härifrån”.

I denna mässa ber vi särskilt för Petri efterträdare, vår påve Franciskus, och representanter för kyrkans alla biskopar. Herdarna uppmanas av vaka över sin hjord, ”inte av tvång, utan självmant (=frivilligt), av hängivenhet.” De får fullmakt och uppmaning att leda hjorden. Men uppmaning­en är något mera än en order. Herren vädjar till deras frivilliga sam­­verkan. De uppmanas att ’mana sig själva’ (”självmant”).

Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig. Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv, där också djuren ingår i födan. Noa och hans söner får lära sig res­pekten för människolivets okränkbarhet.

Berättelsen om Noas ark och syndafloden har föregångare i an­dra reli­gioners berättelser, men den bibliska fram­ställningen skil­jer sig från dem. Bibelns budskap är inte katastrof och undergång för ett syndigt släkte. I stället för blinda krafter skymtar den sanne Guden som för­blir trofast, trots människans trolöshet. Berättelsen om Noa i bibeln handlar inte om en förgången hän­delse. Den är giltig för alla ti­der. Den visar att Gud håller sitt folk ansvarigt för dess trolös­het, men som själv förblir trofast.

Berättelsen om Noa kan man le åt, men den tycks bli allt aktuellare. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i synd och ond­ska. Deras hjärtan beskrivs som onda. Hjärtat är i bibeln platsen för både känsla, förnuft och vilja. I hjärtat avgörs människans öde. Gud blir bedrövad och ångrar att han gjort dem. Han planerar att utplå­na dem.

Berättelsen om människans avfall från Gud kan kallas en ”sann myt”. Den beskriver vad som händer hela tiden. Synden mot Gud bereder väg för synden mot nästan. När människan på egna villkor vill vara ”lik Gud” skadas också förhållandet till brodern. Ateistiska kulturer har mycket blod på händerna. Kains brodermord styrdes av avund. Den som frestas att såra och skada sin broder känner igen sig. ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk?”

Profeten Jeremia varnar allvarligt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till människor.” Som kontrast till det beskriver han välsignelsen för den som sätter sin lit till Herren. Det finns många som djupt ångrar att de litade på människor. Ofta av ”snällhet” eller brist­ande mod. Om bedragaren hör till familj eller vänkrets, drabbar det hårt. Få saker gör så ont som att svikas av någon vi har litat på. Å andra sidan finns det något gott i att visa män­niskor förtroen­de. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven misstänksamhet?