predikningar

Aposteln vittnar om sina erfarenheter i Herrens tjänst. Han är an­satt, kringränd, rådvill, förföljd, slagen till mar­ken. Det är inte svårt att känna igen sig. Svårare är det att känna igen den andra sidan av hans erfaren­heter. Att hans rådvillhet inte ledde till rådlöshet, att han varken blev övergiven eller gick förlo­rad. Men så är det. Kristus har övervun­nit världen och Paulus vittnar om att ingen­ makt kan beröva honom delaktigheten i Jesu seger.

Den helige Antonius ville ge sitt liv som martyr, men blev lärare och folkpredikant. Han avslöjade sin tids irrlärare och kallades ”here­tikernas hammare”. Numera letar han reda på bort­tappade saker. Till det människan tappat bort och förlorat hör synförmågan. Hon ser inte det hon är ska­pad att se, ”Herrens härlighet”. När hon återfår sin synförmåga blir hon inte bara seende, utan också lysande. Hon ”förvandlas och förhärligas” av det hon ser. Aposteln kallar det ”frihet”.

Paulus jämför de två Förbunden. Han gör det genom att kalla det första något stort, men det andra kallar han större, det första starkt, det and­ra starkare. Det kan hos Paulus ibland låta som en kontrast, där det första måste avvisas och ersättas för att ge plats för det andra. ”Bok­staven dödar, men An­den ger liv.” Så har man ofta i historien uppfattat för­hål­lan­­det mellan de två Förbunden.

Barnabas var ”en god man, full av helig ande och tro”. Han kände igen Guds verk i det som hände bland hedningarna i Antiochia och han blev nära medarbetare till Paulus. Han kunde ”ge som gåva vad han hade fått som gåva”. Inte ”guld eller silver eller koppar”. Han kunde ge det han tagit emot­: ”helig ande och tro”, som hade förvandlat honom och gjort honom till ”en god man”. Han hade börjat med att låta sig själv evangelise­ras. Han kunde: ”Bota sjuka, väcka upp döda, göra spetälska rena och driva ut demo­ner."

Den saliga jungfru Maria har fått titeln Kyrkans moder, eftersom hon födde Kristus, Kyrkans huvud, och denne på korset gjorde henne till moder för alla återlösta. Den helige påven Paulus VI bekräftade högtidligt denna titel i sitt tal till fäderna vid Andra Vatikankonciliet 21 november 1964 och stadgade att ”hela det kristna folket med tanke på detta ljuvliga namn nu skulle växa i sin vördnad för Guds moder”.

Guds väldiga gärningar – genom den helige Ande. Fortfarande önskar många svenskar varandra ’glad pingst’ - även om de inte tror på Gud eller har vaga begrepp om den Helige Ande. Kanske har det med gamla minnen av konfirmation eller bröllop att göra, eller med våren och grönskan. En blom­man­­de rhododend­ron väcker nå­got till liv i själen. Vi sjöng det i psalmen: ”Du, Herre, sänder ut din an­de, du förnyar jordens ansikte”.

I denna mässa, dagen för Pingstdagen, fullbordar vi läsningen bå­de av Apostlagärningar­na och av Johannesevangeliet. Påsken fullbordas genom Pingsten. Vi kan se påskens ”beroende” av pingsten i det svar av Jesus som Petrus får på sin fråga hur det skall bli med Jo­han­nes: ”Vad rör det dig? Du skall följa mig.” De var bröder, förenade i samma tro och uppdrag. Ändå hade de olika uppgifter där det ge­mensamma inte uteslöt det högst per­son­liga.