predikningar

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Liturgin tycks leka med tidsbegreppen. Hur kan tiden för Kristi födelse påverka Stefanos martyrium? Och båda händelserna dessutom vara närvarande i den liturgi vi firar idag? Kyrkan tror som hon ber. Hennes liturgiska bön påminner henne om att allting är sammanfattat i Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet. Det som hände i Kristi liv påverkar alla andra tider. Tydligast ser vi det hos martyrerna.

I nattens mörker förkunnade ängeln den stora glädjen för herdarna. Vi hörde samma budskap i denna mässas första läsning: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer för att frambära gott budskap”. Evangelium betyder det glada budskapet. Redan profeten hade sagt det, med en lätt förändring: ”Det folk som vandrar i sorg och bedrövelse, skall få del av en stor glädje”. Den fjärde evangelisten säger. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Vi kan också säga: Glädjen lyser i bedrövelsen, och bedrövelsen skall inte övervinna den.

”Jag bär bud till er om en stor glädje.” Det är ängelns budskap till herdarna den första julnatten. Den har spridit sig genom historien och resulterat i hela den kristna kulturen, när den är som bäst. En icke-kristen röst, Jordan Peterson, säger att julen och scenen med den heliga familjen runt det nyfödda barnet, Guds människoblivande, är kärnan i denna kultur. Där rinner de krafter fram som resulterat i barmhärtighet och godhet, vetenskap och nyskapande, konst och musik av hisnande skönhet, och inte minst i glädje. Profeterna hade utlovat det.