Predikan 5 söndagen under året 2020

Jes 58: 7-10; Ps 112; 1 Kor 2: 1-5; Matt 5: 13-16

I dagens evangelium, som är en del av inledningen till Jesus bergspredikan, talar Jesus om att vi som följer honom absolut inte ska sträva efter att vara som alla andra. Eftersom nåden, Guds frivilliga gåva av sig själv, tillför till skapelsen ngt den inte har av egen kraft (som bara skulle finnas inuti oss att ”plocka fram”) och som den inte kan prestera sig till - dvs gemenskap med Gud - behöver den ta fäste ngn stans för att kunna verka i världen och spridas där. När vi öppnar oss för Guds nåd - konkret genom att i ödmjukhet och lydnad ta emot Kyrkans oföränderliga lära eller Herren själv i ngt av Kyrkans sju sakrament - blir vi till fästpunkter genom vilka nåden kan ges vidare åt andra.

Helighet är att vara avskild till tjänst för Gud. Den som låter Gud helga sig, dvs börjar vandra på vägen mot helighet, är i världen på ett nytt sätt. Han eller hon vill inte låta världens värderingar komma in i sig eller i Kyrkan, utan vill tvärtom att världen alltmer ska genomsyras av Kyrkans tro och lära, dvs av Jesus Kristus och hans värderingar. Det är vad Jesus menar med sin uppmaning till oss att vara salt - att sätta smak på och bevara det goda, dvs Guds nåd i oss för att dela med oss av, i världen - och att vara ljus - att med ord eller symboler (t ex ett synligt kors/krucifix runt halsen) förklara det goda man gör med sin kristna tro, dvs att man gör det för Jesus Kristus skull och för att hedra Guds avbild i andra.

När vi i ord och handling gillar och föredrar allt det världen gillar och föredrar, t ex för att det ger oss ställning, status, makt, njutning eller materiella fördelar från världen, är vi som salt som förlorat sin sälta. Och när vi i rädsla för att ”pracka på andra våra värderingar” (vilket ofta är att falla för frestelsen att till varje pris undvika bli impopulär eller ifrågasatt) inte vill förkunna vår tro på Kristus och tillit till hans Heliga, katolska kyrka, är vi som ljus som sätts under sädesmåttet och inte kan lysa upp ngnting. Då är vi inte fästen för nåden, då uttrycks inte Guds kärlek och sanning i världen så som skulle behövas. Då lever vi för och i oss själva. Då älskar vi inte ovillkorat.

Att reflektera över i veckan: var behöver min sälta stärkas och var kan mitt ljus, om än litet, lysa upp mörker för andra? Hur kan jag som kristen, och katolik, bli mer olik alla andra genom att jag allt bättre blir fäste för Guds nåd att spridas vidare ifrån?

                                                                                                                        pater Thomas Idergard