Predikan 1 söndagen i Fastan 2020

Gen 2: 7-9; 3: 1-7, Ps 51: 3-6a,12-14,17; Rom 5: 12-19; Matt 4: 1-11

Att övervinna frestelsen

Vi hörde berättelsen ur tredje kapitlet i bibelns första bok, den så kal­lade syndafallsbe­rät­telsen. Den skriver inte historia i vanlig mening. Många skulle avvisa den som en idag in­tetsägande myt. Men i mytens form förklaras hela mänsklighetens historia, och gör det tyd­ligare än någon annan berättelse i världslitteraturen.

    Vi hörde först hur människan blev en levande varelse. Gud formade människan av stoft och blåste liv i det. Människan fick sin plats i en lust­gård med ljuvliga träd att äta av. Men också med kun­skapens träd på gott och ont. Vi vet hur det gick. Människan lyssnar till or­mens lögner. I människans sinne droppas misstro mot den Gud som skapat hen­ne, och hon äter av den förbjudna frukten. Något skadas i det liv som Gud har givit hen­ne. Sedan dess är alla Adams barn smittade av denna miss­­tro och lockas av olydnad. Syn­den kom in i värl­den och ge­nom synden döden, därför att de alla syndade, som Paulus uttryckte det i andra läs­ning­en.

    Så kan kristen verklighetsuppfattning beskrivas. Finns det någon mera rea­listisk förkla­ring till var­för mänsklighetens historia ser ut som den gör? Förhoppningar om människans godhet kommer hela tiden på skam, trots alla framsteg som görs. En sabotör tycks hela ti­den finnas med, hur gärna människan än drömmer om att med bättre kunskap, sunt för­nuft, vetenskapliga framsteg och ädel humanitet övervinna det on­­da. Ing­en förnuftig män­niska vill det onda, ändå dyker det stän­digt upp. Inte ens ett fungerande rätts­sam­hälle, hur nödvändigt det än är, kan utrota det onda. Endast en tunn hinna tycks skilja civilisation från barbari. Inte ens kyrkan tycks gå fri. Något saboterar hela tiden också de bästa am­bitioner.

    Kristen tro är övertygad om att en ond, intelligent och listig makt har slingrat sig in i och ocku­perat Guds goda skapelse. Därför måste den befrias från det on­da - tron säger ’den On­de’. ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk”, säger aposteln. När Be­fria­ren träder fram på scenen är det därför logiskt att Satan direkt går till mot­an­grepp och försöker få Jesus att svika sin uppgift. Han hade ju lyckats med Adam en gång i begyn­nel­sen. Män­niskan frestades och föll. Den andre och nye Adam, Kris­tus, ge­nom­­skådar listen och be­står provet. Evangelisten Matteus ställer detta som en portal till hela Kristi verk.

    Fädernas utläggning av denna händelse sammanfattas i den prefation vi snart skall sjung­a: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden.” Han ger oss inte bara sitt exem­pel. Han hjälper människan genom att själv utsätta sig för hennes fres­tel­ser. Augusti­nus säger till den troende: ”Från dig hade han sin frestelse”, och fortsät­ter,

”från ho­nom har du din seger”. Därför är han själva kraf­ten i människans kamp mot fres­telse och synd. En munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas an­grepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyd­dar oss och hjälper oss?"

    Det är ingen tillfällighet att psaltarpsalmen 91 ofta dyker upp i fastetidens liturgi, sär­skilt i tidegärden. Psalmen talar om ”pesten som smyger i dunklet”, om ”farsoten som här­jar i mid­­­dags­hettan”, om ”lejon och ormar, om vilddjur och drakar”. Det är bilder för olika frestel­ser. Några kommer smygande på oss utan att vi förstår hur. Andra försöker skrämmas, som när lejonet ryter. Andra frestar till likgiltighet och leda, som middagshettan efter ma­ten. Men samma psalm talar lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Her­ren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig. Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går”.

    Detta mäktiga beskydd befriar inte människan från eget ansvar. Tvärtom! Det är Kristi lärjungar som skall ”gå fram över lejon och ormar", som skall ”trampa på vilddjur och dra­kar”. ”Följ mig”, sade Jesus. Det betyder att göra som han gjorde, i hans kraft.

    Matteus berättar att djävulen citerar bibeln. Han uppträder ”som en ljusets ängel”. Den frukt ondskan lockar med är inte avskräckande och ful. I varje fres­telse finns något gott. Fruk­ten som Adam lockades av var inte i sig ond eller syndig. Det Adam frestades av var or­mens ord, som väckte misstro mot Gud och lockade med en falsk frihet, eftersom vän­ska­pen med Gud hade skadats. Därför måste vi lära oss att urskilja andarna. Lära oss genomskåda de förrädis­ka halvsanningarna, lära oss förstå och använda Guds ord bättre än fienden. Jesus svarade med Guds ord, alla tagna från Femte Mo­seboken[1], som är god läsning under fastetiden.

    Människan har svårt att bevara den andliga spänsten och friskheten. Hon fångas lätt av tröghet och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smyger sig in och får makt. Be­ne­­dictus räknar med detta, men mö­ter det varken med fördömande eller med eftergiven­het. Det är fastetidens möjlighet och nåd. Att under en särskild tid få hjälp att ta ut kur­sen på nytt, att börja om där ovanor smugit sig in, att återupptäcka storheten i att vara kallad att följa Kris­tus. Och att inte behöva stå ensam, utan få göra det i gemenskap med hela kyrkan.

    En förutsättning är att bejaka frestelsen som frestelse, inte bara som otur eller tillfällig­he­ter, som den sekulära omvärlden vill få oss att tro. Människans liv levs på ett slagfält, där hon måste välja sida. Väljer hon inte det goda, så tas hon i tjänst av det onda. Genom sitt val upp­täcker hon sin värdig­het som människa. Kristus har kallat sina lärjungar att göra krigstjänst i hans efterföljd. ”Ta på Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska an­grepp”, säger aposteln.

    Något idag nästan bortglömt är det klassiska rådet att undvika inte bara synd utan ock­så det som traditio­nen kallar ”tillfällen till synd”. Det kan vara um­gänge, miljöer, medier, sysselsättning, tankegångar etcete­ra, som man vet lätt antänder syndens ”fnös­­ke” och leder till synd.

    När frestelsen är där finns bara en åtgärd, att bestämt avvisa den. Den som börjar för­handla med frestelsen har redan förlorat. ”Gå din väg, Satan!”, säger Jesus. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Ja­kob.

    Underskatta inte den kraft du bär inom dig. ”Ingen kan förföras av djä­vu­­­len om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader. Så länge män­niskan håller fast vid sitt ”nej” är hennes hjärta rent, även om frestelserna dansar för ögo­nen, tröttar ut kroppen och jagar sömnen på flykten. Synd blir det först när hon samtycker till frestelsen. Det är ett privilegi­um för dem som tillhör de troendes allmänna prästadöme att få del­ta i Kristi befriel­sekamp av värl­den. Den börjar i det egna hjärtat.

    Det tredje och viktigaste har vi redan sagt. Lita på Guds hjälp! Den ödmjuke upptäcker den hjäl­pen genom bönen, den ivriga och uthålliga bönen. Den som frestas griper tag i bö­nens vapen och släpper det inte förrän frestelsen vikit undan. ”Den som är i er är större än han (djävulen)”, säger aposteln. Ofta upptäcker lärjungen Guds hjälp först i efterhand.

    Inte heller gripas av förtvivlan om man fallit, utan snabbt resa sig och fortsätta framåt utan att någonsin misströsta om Guds barmhärtighet.

    Amen.

                                                                                                      pater Ingmar Svanteson

[1] 5 Moseboken 8:3; 6:16; 6:13.