predikan

Israels folk hade avfallit från Gud. De drabbades av hungersnöd och torka. Profeten Elia hade förutsagt att inget regn skulle falla på tre år. Nu ber han en änka i Sárefat att baka en kaka bröd åt ho­nom. Hon tillhörde inte ens Israels folk. Han bad henne trots att hen­nes mjöl höll på att ta slut. Hon var inställd på att dö.

Vägvisaren och hjälparen. Fortfarande önskar många svenskar varandra ’glad pingst’. Kanske har de min­nen av konfirmation eller bröl­lop vid pingst. Eller beror det på att naturen väcks till liv? En ny­ut­sla­gen rho­­dodend­ron får själen att kvickna till. Vi sjöng i responsoriepsal­men: ”Du, Herre, sänder ut din an­de, du förnyar jordens ansikte”. I ingångspsalmen (introi­tus) sjunger kyrkan: ”Herrens Ande uppfyller jorden. Anden uppe­hål­ler allt”.

Paulus har nått fram till Rom och uppehåller sig där i två år, men Lukas be­rättar inte hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden. Johannesevangeliet slutar lite gåtfullt. Sannolikt är det sista ka­pitlet ett se­nare tillägg för att besvara frågan hur det gick för Pet­rus. En grupp som stått Johan­nes nära skriver i hans namn. ”Vi vet att hans vittnes­börd är sant.”

Paulus tycks använda list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rät­ta”. Paulus vet att fariseer­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter dö­den, medan sadduke­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med för­nuf­tiga argument försvarade han tron och kyrkan mot ont förtal. Han vägrade fri­modigt att ”offra till gu­dar­na”, trots vetskap om att martyriet väntade. Han gjorde det med glädje. I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur tron förs vidare till näs­­ta ge­neration. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha upp­sikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”.

Marias skyndar till Elisabet uppe i Juda bergsbygd. Ängeln hade ju sagt Maria att hennes släkting var havande, trots hennes höga ål­der. Den yngre sö­ker den äldre. Av detta möte målar Lukas en ikon. Med trefaldig innebörd.

Den utlovade gåvan. Vem kan överbjuda det löfte som Jesus ger sina lärjungar i avskedstalets slutord? Han ger löftet innan de går ut i Getsemane och Jesus överlåter sig åt Faderns vilja. Han ber att den kärlek som finns mellan honom och Fadern skall ta sin boning ock­så i hans lärjung­ar: ”Den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Ingen kan ge ett sådant löfte som inte är A och O, den förste och den siste. Före honom fanns ingenting och han skall avsluta och fullbor­da allt, efter att ha nyskapat allt ge­nom sin död och uppståndelse.

Att vara kristen är att följa en väg, en väg med ständigt nya insik­ter och nya uppbrott. Apollos var en bil­dad jude från Alexandria, ”väl insatt i skrifter­na”, men han ”kände ba­ra till Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till judekristna grup­per som fortfarande strikt följde Mose lag.