predikan

Påskens hemlighet – vår helighet, vårt nya liv, vår värdighet. ”Som nyfödda barn”, quasi modo geniti, sjöng vi i ingångsversen. I den tidiga kyrkan tänkte man då främst på de nydöpta, på dem som döpts under påsken. Hela veckan har vi i litur­gin bett för de nydöpta och därmed påmints om det egna dopet. I da­gens kollektbön bad vi om att ”allt djupare fatta påskens hemlighet”. Man kan också säga dopets hemlighet.

Frimodighet – en frukt av påsken. Vi fortsätter att fira påsk. Hela påskveckan är en förlängd påskdag. Påskljuset som tändes under påsk­natten lyser ända fram till pingst. Det offentliga Sve­rige tycks dock ha glömt varför vi firar påsk, bortsett från att dagarna i almanac­kan än­nu är röda. Ide­o­login om att religion är en privatsak har fått avsedd effekt. I krigets Uk­ra­i­na däremot vädja­de man om eld­upphör under påsken för att få fira den. Och när det avvisades fi­rade man än­då, även om det fick ske i bunkrar och skyddsrum.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som deras Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter anstötliga och exklusiva. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är en frestelse för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon san­ning.

”Ni skall vittna om allt detta.” Samme Lukas som förmedlar denna befallning till lärjungarna berättar hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när de botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort eller har ett be­­­gränsat hopp.

”Orden träffade dem i hjärtat.” Lukas berättar om Petrus predikan den första pingstdagen. Hans ord träf­far lyss­­­narna i hjärtat, likt ett spjut som genombor­rar hjär­tat. De monastiska fäderna kallar det compunctio. Compunctio förvandlar hjärtat. Fäderna bad ständigt om denna ång­er och kallade den ”tårarnas gå­va” eller ”tårarnas dop”.

Också de heliga Skrifterna förjagar mörkret. Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en för­längd påskdag. Påskljuset står kvar och påsktiden varar ända fram till pingst. Kyr­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga vårt mörker. Liturgin har sin källa i de heliga Skrifterna. Vi får del av påskljuset genom ord och sakrament, så att det hålls brin­nan­de och växer till i våra hjär­tan. Lu­kas berättar i Apostla­gär­ningarnas inledning om ”tung­­or som av eld”. Där­för hör vi ur Lukas andra bok i NT var­je mäs­sa fram till pingst. Anden fort­sätter att hålla påskens ljus brin­n­ande i kyrkans liv och i vå­ra hjär­tan.