Predikan 29 söndagen under året 2022

Predikan 29 söndagen under året 2022

2 Mos 17:8-13, Ps 121, 2 Tim 3:14-4:2, Luk 18:1-8

Kära Bröder och Systrar!

Sursum corda! Lyft upp era hjärtan!

När Gud, Fadern i himlen, tittade på israeliterna vid Refidim såg han Mose med upplyfta armar i bön. Vad ville Mose egentligen Gud?

Ja, ”Amalekiterna kom och angrep israeliterna vid Refidim.” – har vi hört i den första Mässläsningen. – ”Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.” En viktig bild av bönen.

Medan Mose bad kämpade Josua. Varken Josua eller Mose var ensamma i denna kamp. ”Då sade Mose till Josua: »Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna.«” ”När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner.”

Bön är inte något privat egentligen. Även om vi ber ensamma, är vi förenade med Gud och med varandra. Vi ber själva, men också tillsammans med änglar, helgon och hela den världsvida heliga Kyrkan.

I dagens evangelium betonades värdet av en outtröttlig och uthållig bön. Denna liknelse kommer direkt efter Jesu tal till sina lärjungar om hur tiden kommer att vara vid Hans återkomst. Genom liknelsen om domaren och änkan lär Jesus sina lärjungar och oss ”att alltid be och inte ge upp” och att ”dag och natt” ropa i bönen.

Jesus använde i liknelsen exemplet av en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. Om en sådan domare böjer sig inför den besvärliga änkan som gång på gång outtröttligt kommer till honom skall inte Gud som är god bönhöra oss?

Herren bekräftar budskapet med följande ord: ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”

Dagens första läsning gör oss medvetna om att bönen har med kampen att göra. Bön, tro och kamp hör ihop. Låt oss aldrig glömma Jesu ord: (Matt 26:41) ”Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Vaka och be.

När vi föddes kunde vi inte tala. Vi kunde ändå signalera och meddela våra behov och känslor med mimik och röst. Vi kunde också använda enkla gester. En enkel och lätt gest är att räcka ut handen efter något man behöver. Ett naturligt infött internationellt teckenspråk, liksom. När ett barn räcker upp händerna kan det betyda att det vill kramas eller tas upp för att sitta i armarna eller det kanske vill äta något. Vem kan tolka barnets gester och läsa dess behov bättre än dess föräldrar, än mamman och pappan?

Med våra upplyfta händer och hjärtan i bön, vill Gud rädda oss. Han vill befria oss, rädda oss och leda oss ut ur faror, frestelser och lidanden. Ja, Herre, fräls oss ifrån ondo! Just om detta vittnar kung David, han som själv flera gånger hotades av det onda. Han kämpade och segrade med Guds hjälp: ”Han låter inte din fot vackla, han sover inte, han som vakar över dig.”

Vi firar just nu Eukaristin. Med våra händer och hjärtan i bön tackar vi Gud! Som du vet betyder ju det grekiska ordet eukaristi just tacksägelse. Vi tackar!

”I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.” – sade Mose. I Mässan ser vi Mose be med upplyfta armar. Framför allt ser vi, med trons ögon hur Jesus lyfter sina armar i bön inför sin död, fastspikad på ett enkelt träkors på Golgata kulle. Mässan firas på altaret i presbyteriet, d.v.s. i koret liksom ”på krönet av kullen” eller ”på Olivberget” och på ”Golgata”. Vi kan inte se Jesus direkt men vi ser prästen sträcka ut sina armar i hans person (in persona Christi) och vi ser honom hänga på korset och uppstå. Han vädjar för oss, och hans bön är starkare än Moses.

I den andra läsningen har vi hört: ”bli räddad genom tron på Kristus Jesus.” Vi kan vi bli räddade just tack vare ”tron på Kristus Jesus”. Det är till och med så, att den ende som kan rädda oss är just Kristus Jesus, Gud Son. Ingen annan.

Men… Ja, det finns ett ”men”. Jesus själv säger det när han frågar oss alla: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” Jesus kommer med den utmanande frågan till sina lärjungar: När jag kommer tillbaka, kommer jag att hitta en sådan tro hos er? En tro likt änkans, som ständigt vädjade, bad och begärde utan att tröttna inför domaren? Jesus knyter alltså denna uthållighet i bön till ett kännetecken på tro. Detta styrks av det vi hörde tidigare om att Guds utvalda beskrivs ropa till Honom dag och natt.

Jesus vill rädda oss genom trons gåva. Låt oss inte enbart använda vår kropp för fromma gester i bönen. Framför allt: ”sursum corda!” – ”upplyft era hjärtan!” Jesus segrar, och vi segrar i honom. Tack vare Gud!  Gud vare tack! Amen.

Pater Rafał Zarzycki, gråbroder (OFMConv)

Pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał ZarzyckiJag föddes den 29 december 1969 i Koszalin i norra Polen, och växte upp med min äldre bror Paweł i en liten by där som heter Sianów. Mina föräldrar Weronika och Rajmund arbetade som hängivna apotekare. De var exempel och förebilder för mig; att vara disponibel och öppen för alla behövande. 

Jag hade den stora glädjen att få goda lärare. Redan som barn fick jag lära mig självdisciplin och känslighet genom att spela violin. Violinläraren prof. Józef Dąbrowski präglade min personlighet. Han visade att resultat kommer med hårt arbete och tålamod. Genom musiken lärde jag mig att uttrycka min egen själ, att öppna mig inför andra.  

Som tonåring träffade jag jämnåriga från den katolska trosrörelsen Ljuset-Livet. Deras exempel och förebild i tro på Gud och på kyskheten, räddade mig från påverkan av den marxistisk-materiella propagandan, som fanns överallt på den tiden. Samtidigt bestämde jag mig för att bli franciskan.

När jag avslutade novitiatet år 1989 återfick vårt land demokratin. Gränserna öppnades och Kyrkan sände ut många för mission. Jag sändes till Sverige direkt efter prästvigningen år 1995. 

Men min vistelse i Sverige hade två mellanakter. 1999–2001 blev jag kallad till katekesundervisning i en stor församling i Gdynia i Polen. 2001 kom jag tillbaka till Sverige och snart blev jag ansvarig för församlingen i Linköping. År 2004 blev jag kallad till Polen igen, som vice-rektor i vårt franciskanska prästsemiarium i Lodz-Lagiewniki och direkt därefter, år 2008–2020 följde tolv intensiva år i postulatet i Gniezno i Polen där jag blev ansvarig för Ordens kandidater. 

Jag brukar säga, att nu började min ”tredje apostoliska resa”. Med Guds hjälp och Eva-Lotta Svenssons korrektur och goda råd, förkunnar jag Guds Ord i franciskansk enkelhet, genom att skriva och förkunna Guds Ord i predikan på det vackra språket svenska.