Predikan 29 söndagen under året 2022

2 Mos 17:8-13, Ps 121, 2 Tim 3:14-4:2, Luk 18:1-8

Kära Bröder och Systrar!

Sursum corda! Lyft upp era hjärtan!

När Gud, Fadern i himlen, tittade på israeliterna vid Refidim såg han Mose med upplyfta armar i bön. Vad ville Mose egentligen Gud?

Ja, ”Amalekiterna kom och angrep israeliterna vid Refidim.” – har vi hört i den första Mässläsningen. – ”Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.” En viktig bild av bönen.

Medan Mose bad kämpade Josua. Varken Josua eller Mose var ensamma i denna kamp. ”Då sade Mose till Josua: »Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna.«” ”När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner.”

Bön är inte något privat egentligen. Även om vi ber ensamma, är vi förenade med Gud och med varandra. Vi ber själva, men också tillsammans med änglar, helgon och hela den världsvida heliga Kyrkan.

I dagens evangelium betonades värdet av en outtröttlig och uthållig bön. Denna liknelse kommer direkt efter Jesu tal till sina lärjungar om hur tiden kommer att vara vid Hans återkomst. Genom liknelsen om domaren och änkan lär Jesus sina lärjungar och oss ”att alltid be och inte ge upp” och att ”dag och natt” ropa i bönen.

Jesus använde i liknelsen exemplet av en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. Om en sådan domare böjer sig inför den besvärliga änkan som gång på gång outtröttligt kommer till honom skall då inte Gud som är god bönhöra oss?

Herren bekräftar budskapet med följande ord: ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”

Dagens första läsning gör oss medvetna om att bönen har med kampen att göra. Bön, tro och kamp hör ihop. Låt oss aldrig glömma Jesu ord: (Matt 26:41) ”Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Vaka och be.

När vi föddes kunde vi inte tala. Vi kunde ändå signalera och meddela våra behov och känslor med mimik och röst. Vi kunde också använda enkla gester. En enkel och lätt gest är att räcka ut handen efter något man behöver. Ett naturligt infött internationellt teckenspråk, liksom. När ett barn räcker upp händerna kan det betyda att det vill kramas eller tas upp för att sitta i armarna eller det kanske vill äta något. Vem kan tolka barnets gester och läsa dess behov bättre än dess föräldrar, än mamman och pappan?

Med våra upplyfta händer och hjärtan i bön, vill Gud rädda oss. Han vill befria oss, rädda oss och leda oss ut ur faror, frestelser och lidanden. Ja, Herre, fräls oss ifrån ondo! Just om detta vittnar kung David, han som själv flera gånger hotades av det onda. Han kämpade och segrade med Guds hjälp: ”Han låter inte din fot vackla, han sover inte, han som vakar över dig.”

Vi firar just nu Eukaristin. Med våra händer och hjärtan i bön tackar vi Gud! Som du vet betyder ju det grekiska ordet eukaristi just tacksägelse. Vi tackar!

”I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.” – sade Mose. I Mässan ser vi Mose be med upplyfta armar. Framför allt ser vi, med trons ögon hur Jesus lyfter sina armar i bön inför sin död, fastspikad på ett enkelt träkors på Golgata kulle. Mässan firas på altaret i presbyteriet, d.v.s. i koret liksom ”på krönet av kullen” eller ”på Olivberget” och på ”Golgata”. Vi kan inte se Jesus direkt men vi ser prästen sträcka ut sina armar i hans person (in persona Christi) och vi ser honom hänga på korset och uppstå. Han vädjar för oss, och hans bön är starkare än Moses.

I den andra läsningen har vi hört: ”bli räddad genom tron på Kristus Jesus.” Vi kan vi bli räddade just tack vare ”tron på Kristus Jesus”. Det är till och med så, att den ende som kan rädda oss är just Kristus Jesus, Gud Son. Ingen annan.

Men… Ja, det finns ett ”men”. Jesus själv säger det när han frågar oss alla: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” Jesus kommer med den utmanande frågan till sina lärjungar: När jag kommer tillbaka, kommer jag att hitta en sådan tro hos er? En tro likt änkans, som ständigt vädjade, bad och begärde utan att tröttna inför domaren? Jesus knyter alltså denna uthållighet i bön till ett kännetecken på tro. Detta styrks av det vi hörde tidigare om att Guds utvalda beskrivs ropa till Honom dag och natt.

Jesus vill rädda oss genom trons gåva. Låt oss inte enbart använda vår kropp för fromma gester i bönen. Framför allt: ”sursum corda!” – ”upplyft era hjärtan!” Jesus segrar, och vi segrar i honom. Tack vare Gud!  Gud vare tack! Amen.

Pater Rafał Zarzycki, gråbroder (OFMConv)