predikan

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus skall kalla det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

Den sagolika berättelsen om de tre männen i den brinnande ugnen be­kräftar sin sanning i den långa raden av heliga i både Gamla och Nya Förbundet. Vår tids martyrer bekräftar samma sanning. De tre män­nen åläggs att tillbe den av­gud som Nebu­kadnessar hade låtit stäl­la upp. Med stort mod bekände de sanningen: ”Om Gud vill så kan han rädda oss och om han inte vill så dyrkar vi ändå inte dina avgu­dar”.

Guds folk knotar under vandringen. Gång på gång. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att inte bara klaga, utan också knota. Att klaga är över sin nöd är ingen synd, psaltaren är full av klagan, men knotande har passerat en gräns. Den som knotar ber inte (längre). Den som knotar har vänt sig mot Gud och därmed från honom. Det står att fol­ket ta­lade ”mot Gud och mot Mo­­­­­se”. Där­för får det så allvarliga följder, giftiga och dödliga orm­bett.

Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Det finns ord i mänsklighetens historia som lyser starkare än andra. Vi hörde ett så­dant ord i det evangelium vi just har lyssnat till.”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” De skriftlärda hade gillrat en fälla. De kom till Jesus med en kvinna som hade er­tap­­pats med äktenskaps­brott. Mose lag anbefallde här det sträng­aste av straff för bå­de mannen och kvinnan.

”Aldrig har någon män­niska talat som han.” Men det unika och fascinerande i Jesu ord är också det som väc­ker motstånd. Redan profeten Jeremias uppgift blir därför tvåfaldig, att bryta ner motståndet och att bygga upp det nya.

Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att lita på och avguda det synliga och det hon kan åstadkomma med egen för­måga och intelli­gens.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda. När han anklagas för att det skett på en sabbat går han ett steg vidare. Han säger att det är Fadern som verkar genom honom. Jesus jämställer sig med Gud. Detta blir en ännu större anstöt. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken är enorm. Just i det anstötliga lig­ger det hisnande och livgivande. ”Liksom Fa­dern upp­väc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv”.

Vill du bli frisk? En märklig fråga till en människa som varit sjuk i 38 år. Representerar han helt enkelt männi­skan, som är ”sjuk”, skadad av det tron kallar synden? Jesus ”såg honom”. Han tilltalar honom och gör sig därmed känd för ho­nom som människans Läkare. Okunnig­het om Jesus Kristus och vem han är, är den första ”sjuk­­domen”. Den andra sjukdomen antyds i Jesu fråga: "Vill du bli frisk?" Är det inte själv­klart att männi­skan vill bli frisk?

Att vigas till jungfru Marias rena hjärta. I fredags kväll, den 25 mars, Herrens och Jungfru Marias bebådelse, kunde många delta i nå­got ovan­ligt, kan­ske kyrkohis­toriskt. Vår påve Franciskus vigde Rysslands och Ukrai­nas folk till jung­fru Marias rena och obefläckade hjär­ta. Men han vigde ock­så alla som deltog, kyr­kan och hela mänskligheten. Tillsammans med påven i Rom bad ock­så alla ka­tolska biskopar världen runt samma bön.