Predikan 26 söndagen under året 2022
Just för att vi inte vill höra om helvetet, påminner Jesus oss om det
Am 6: 1, 4-7; Ps 146; 1 Tim 6: 11-16; Luk 16: 19-31
Kära systrar och bröder i Kristus,
Hur många gånger förra veckan tänkte ni på himlen? Inte så många? Kanske inte alls? Det gäller också mig, kan jag erkänna. Men det är ju till himlen, tillståndet av evig gemenskap med Gud efter den fysiska döden, som vi vill. Själens frälsning är den kristna trons enda mål, som Aposteln Paulus idag påminner om i vår andra läsning ur Första Timotheosbrevet. Notera: ”enda mål”. Låter vi det vara styrande?
Om man har köpt biljett till en efterlängtad semesterresa, brukar man ju tänka på resmålet innan. Göra sig en föreställning om det och om hur bra det ska bli att komma dit. Så borde vi också tänka i relation till himlen, för vilken dopet är vår färdbiljett. Att inte göra det blir nämligen farligt. Vi blir mottagliga för frestelser som gör att vi aldrig kommer iväg eller hamnar på den motsatta destinationen. Det är därför Paulus så starkt uppmanar Timotheos att tänka på himlen som slutmålet i allt, och leva ”obefläckat och klanderfritt”.
Hade den rike mannen i Jesus liknelse i evangeliet förstått att det är det enda viktiga, kunde det ha slutat bättre. Tänkte ni förresten på att han inte har något namn? Det kan tolkas som att han skulle kunna vara vem som helst – också du och jag. Aven om vi inte skulle vara ekonomiskt rika, men väl rika på andra sätt; kanske på alla möjligheter? Liknelsen blir alltså Jesus varning till oss alla. Den är jobbig och skaver. Men vår frälsning kan hänga på att vi förstår den.
Den rike mannen ignorerar helt destinationen för livets resa. Därför ser han heller inte hur han ska leva här och nu. Han har inte bara fått ut sitt goda under livet. Han bortser från att allt det goda han får, eller skaffar på basis av egenskaper och förmågor han har fått – allt går alltid tillbaka till en gåva från Gud – ja, att alla hans strävanden, ska prisa Gud. Främst genom att, efter Guds vilja, vara verktyg i tjänst åt dem som inte har fått samma goda eller samma egenskaper, men väl andra som de i sin tur ska tjäna med.
Istället för detta sanna, mot himlen riktade, liv, låter, som vi hörde, den rike mannen det egna välbefinnandet här i världen ta honom ur kurs. Och slutdestinationen blir då därefter. Just för att ingen vill höra om helvetet, måste vi bli påminda. Så blir det också ett tecken på Guds kärlek: Gud älskar oss så mycket att han respekterar våra val och ger oss i evighet det vi fritt väljer här. Ett liv med eller utan honom; dvs med eller utan tjänst av hans vilja, manifesterad i de tidlösa bud han ger oss genom sin Katolska kyrka. Tanken att Gud ger oss friheten att välja om vi vill ha ett liv i hans gemenskap och sedan efter döden tvingar sig på den som i livet valde bort Gud, är absurd. Då skulle ju Gud inte respektera vår vilja.
Vi blir på ett sätt påminda om helvetets realitet av det som hände de judiska eliterna i början av 700-talet f Kr, när profeten Amos siade, som vi hörde i första läsningen ur hans bok: ”Därför skall ni gå främst i fångtransporten, då blir det slut på svirarnas skrål.” Vid denna tid upplevde Israels rike en period av fred och välstånd. Men istället för att tacka Gud och använda allt det goda för att både hjälpa de mindre lyckosamma och planera för framtiden, hängav sig eliterna åt hedonism och omåttlig lyx. När Amos varnade för att detta långsiktigt försvagade nationen av Guds folk inför angrepp och slutligen skulle leda till eliternas exil, blev han utskrattad.
Precis som för den rike mannen i Jesus liknelse, gjorde deras välbefinnande, och jakt på mer, dem blinda för att ingen lever för evigt och att livets sanna mening är att prisa och ära Gud med allt man har och fått. Och bara 20 år senare får Amos rätt när det assyriska imperiet ödelägger landets norra del, skingrar folket så att tio av tolv stammar förloras, och för bort merparten av alla ledare i fångenskap. Vi kan föreställa oss dem i exilen: fångar, ofta slavar, i ett främmande land; fyllda av ånger och, som den rike mannen, självömkan, över att inte ha agerat annorlunda när de hade chansen.
Många av oss här har kanske inte varit så framgångsrika ur ett materiellt perspektiv som Israels dåtida eliter eller den rike mannen. Men alla frestas vi ibland att tro att livet ändå främst handlar om mig och mitt välbefinnande här och nu; om självförverkligande och popularitet, byggt på individuella definitioner av vad som är rätt ”för mig”.
Om vi lyssnar kan vi höra Amos varningar också till vår tid. Att inte höja rösten mot t ex aborter och den helt absurda, allt starkare aktiva politiska viljan att främja aborter, krav på att legalisera dödshjälp, ett ohämmat konsumtionstänkande också när det gäller människor och mänskliga relationer, mot att barn med psykisk ohälsa möts av förslag om könsbyte; att inte protestera mot sådant, när man kan, i rädsla för impopularitet, är att i sköra och hjälplösa mänskliga personer inte höra Lasaros rop på; att delta, om än passivt, i ”svirarnas skrål”. Nej, låt oss istället hålla våra ögon öppna för kallelsen att alltid tjäna sanningen och därmed våra mest hjälplösa medmänniskor, vilka de än är, som saknar egen röst.
Kära systrar och bröder, tänk om den rike mannen hade fått en andra chans, och skickats tillbaka till världen i tio år till. Skulle han då ha lagt en timmes volontärarbete i veckan till sina annars oförändrade rutiner? Nej. Hans nya perspektiv skulle märkas i hela hans sätt att leva. Han skulle ha använt alla sina resurser – pengar, kontakter, förnuft, övertalningsförmåga, kunskaper, tid, engagemang – till tjänst för rättvisan i hans mest behövande nästa, och öppet förkunnat sanningen om livets mening. Kritik, impopularitet och skvaller skulle inte stoppa honom nu när han sett Guds perspektiv.
Du och jag har fått den andra chans, som den rike mannen aldrig fick. Därför att Jesus Kristus har avslöjat hela berättelsen för oss – vi vet hur Jesus liv slutar och vad allt ytterst handlar om! Han har stått upp från de döda och berättat! Han gör det genom sin Kyrka, varje dag intill tidens slut!
Idag ber han oss att använda vår andra chans. Att undvika underlåtenhetssynderna. Att ge all vår kraft, varje gåva i och hos oss, för att låta Guds rike bryta fram genom oss här och nu. I gudomligt inspirerad självuppoffring. Raka motsatsen till att fly från det obekväma, impopulära och obemärkta.
Vi vill ju till himlen. Och för att det ska bli vår slutdestination kommer himlen nu till oss under brödets och vinets gestalt, som i sakramentets form bär sant, gudomligt liv; Jesus Kristus själv, som i oss styrker och riktar vår vilja att offra oss och allt vårt som han, med honom och för honom. Och därmed för det eviga livet. Vi behöver nu bara säga, och sedan leva, vårt ”amen”.
pater Thomas Idergard
