predikan

Närvaro, offer, helande. Den högtid vi firar idag, Kristi kropps och blods högtid, är Herrens största gåva till sin kyrka. Aposteln Paulus vittnar om det i andra läsningen, det äldsta skrivna vittnes­bör­­­det vi har om den heliga eukaristin: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er”.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.” Ett efterlängtat och hoppfullt löfte. Men det rymmer en vägvisning. ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra ock­så”. Löftet ställer män­niskan inför ett avgörande val. Livet är en fråga om prioritering. Ingenting får konkur­re­ra med Guds rike och hans rättfärdighet.

Den heliga historien verkar allt annat än helig. Atalja var dotter till Ahab och Isebel, som hade stått emot profe­ten Elia. Hon försöker förgöra alla davidsättlingar i Juda. En av dem räd­das och insätts som konung. Denne blir ett tecken på att löftet till David inte skulle gå under. ”Konungar av din släkt skall få sitta på din tron.” Långt senare, inför Jesu födelse, märker vi samma iver och hopp om att Messias måste vara av Davids ätt.

Profeten Elia tas upp i himlen inför sin efterföljare Eli­shas ö­gon. Men dessförinnan ger han sin efterföljare ett gene­röst er­bju­­dan­de: ”Be mig om vad jag skall göra för dig, innan jag blir tagen ifrån dig.” Elisha ber frimodigt om ”en dubbel arvslott av hans an­de”. Det var enligt Mose lag den lott som tillföll ”den först­födde”. Elias kraft över­förs på hans efterföljare. När Eli­sha slår på vattnet med Elias mantel delar det sig och han kan gå över Jordan.

Kung Ahab har, på förslag av drottning Isébel, låtit stena Nabot. Ett veritabelt nidingsdåd. Profeten Elia letar upp Ahab och för­kunnar Guds fruktansvärda dom. Ahab säger: ”Har du slutligen fun­nit mig, du min fiende?” Vi kan känna igen profetens ord i samvetet som ”letar upp” oss.

Varför alla goda ting är tre. ”Alla goda ting är tre” säger den mänskliga erfarenheten. Och det sägs inte av en slump. Det har sin källa i tillvarons innersta verklighet, den Treenige Gu­den. Kyrkans tro på den Treenige Guden är en strikt tros­hemlighet. Ing­en hade kunnat tänka fram denna sanning om inte Gud hade uppen­barat den. Ändå finns det spår och tecken, till exempel talesättet att ”alla goda ting är tre”.

Lukas berättar att Barnabas var ”en god man, full av helig ande och tro”. Han var betrodd i församlingen i Jerusalem och sändes att ”visi­te­ra” försam­ling­en i Antio­chia när även hedningarna tog emot budskapet. Han har kommit i skuggan av Paulus men sökte upp denne i Tarsos, tog honom till Antio­chia där de arbetade ett helt år tillsammans. Ge­men­samt sändes de ut på den första mis­sions­resan.

Elia hade dräpt alla Baals profeter. Nu sitter han på toppen av berget Karmel med ansiktet mot jorden. Han ber i väntan på att regnet skall falla efter tre års torka. Diakonen och kyrkoläraren Efraim levde ett strängt asketiskt liv i trehundratalets Syrien. Ofta fick han käm­pa mot sin tids villolära­re. Men det av­görande var den inre kampen mot frestelserna. Han lärde sig att krossa och förinta dem. Så förstod han Elias dråp av profeter­na.

Profeten Elia är ensam kvar som Herrens profet. Mot honom står 450 av­fall­na pro­fe­ter, de som gått i tjänst hos Baal. Den yttre dramatiken är snarast ”övertydlig”. Det måste handla om något mera än en maktdemonstration. Det som händer får visserligen det förblindade folket att falla ner på sina an­sikten, men Elia ber att Herren skall omvän­da deras hjärtan.