Predikan 1 söndagen i advent 2022

Jes 2: 1-5; Ps 122; Rom 13: 11-14a; Matt 24: 37-44

Hoppets tid

Det finns en förväntan i luften under adventstiden. Ock­så sekularise­rade sven­s­kar vill sjunga ”Bered en väg” och Hosianna. Kanske som en längtan efter ett hopp, som hotar att helt försvinna.

Inte ens kyrkan äger hoppet som något självklart. Inte heller klostret. Varje tidebön in­leds med ett rop: ”Gud, kom till min rädd­ning. Herre, skynda till min hjälp”. Men det ropet byg­ger inte på dröm­mar, utan på tron, tron att Gud har kommit in i människans värld ge­nom Marias son och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att tillfredsställa män­niskans djupaste längtan. Hans första ankomst sked­de som ett värnlöst barn. Vid hans andra an­komst skall han kom­ma i här­lighet för att döma levande och döda och upp­rät­ta sitt rike.

Hans första ankomst skall bereda oss för den andra. Vi hörde i evangeliet om Noa, som var rättfärdig, och hans ark. En förebild till Jesus, den nye Noa, som har byggt en ark, sin heliga kyrka, för att rädda oss un­dan syn­dafloden och de katastrofer som skall nå sin kul­men vid tidens slut. Människor förstod inte vad Noa höll på med. Han byggde ju sin båt på torra land. Så bisarr kan kyrkans tro verka i sekulära ögon. Ar­ken är den heliga kyrkan, för­gård till Guds rike och en ny skapel­se. Att floden dränkte allt omkring den betyder att det kommit in en fientlig och ond makt i tillva­ron, synden, som måste förintas och ”dränkas”. Den ockuperar män­ni­skan och binder henne vid förgängliga ting. Jesus säger att männi­skor åt, drack och gifte sig. Det är förvisso inte något ont, men om det blir allt för männi­skan fångas hon av begären och glömmer sin Ska­pare. Hennes sin­ne fördunklas av omåttlighet och livets bekymmer. Därför behöver hon kyrkan för att rädda sitt liv.

Vår kultur har gjort sig av med tanken att tiden en gång skall ta slut och att en slutupp­gö­rel­se och dom väntar. Samtidigt bär varje tid, kanske inte minst vår, på en längtan och ett hopp om något utö­ver vad denna värld kan erbjuda. Kyrkan påminner om att den här världen inte är männi­skans egentliga hem. Hon förkun­nar att tiden går mot sin fullbordan. Det är från början kyrkans allra heligaste tro. Vi vet inte när den dagen är inne, och alla för­sök att räkna ut det är få­fänga. Det är med domen som med den egna döden. Vi vet att, men inte när. Där­för säger Benedictus att vi dagligen skall påminna oss vår död. Dödsda­gen sam­manfaller för den enskilde med domens dag. Som vi är på vår dödsdag, så skall vi vara inför vår Domare. Det är inte ett hotfullt budskap, som materialisten tänker sig, utan en hälsosam insikt. Den befriar och gör luften klar.

Därför ber vi att Herren skall komma redan nu, för att väcka oss och hålla oss vakna. Andra bönen i Fader vår, ”tillkomme ditt rike”, blir en dörr som öppnar för detta rike i den som ber. Den gör oss närvarande och vaksam­ma. Det blir en daglig övning att lägga av mörk­rets gärningar och ta på lju­sets rustning. Då förändras sikten och hoppet växer. Tiden går inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan. Det utesluter inte vårt ansvar för denna värld, till exempel miljö och klimat. Men oro och be­kym­mer kan inte lamslå den som hop­pas på Gud och har sitt ankare i Guds rike.

Adventstiden blir en väl­sig­nad för­beredel­se som vidgar hjärtat och får hoppet att växa. Adventstiden är bot- och bikttid. Kam­pen änd­­rar karaktär, så att man inte längre följer Guds bud av fruktan för straff, utan av kärlek. Bedjaren förstår att Herren står för sitt löfte. Välsignad vare han som kom­mer.

I kyrkan lever vi mellan hans första och andra ankomst. I denna vän­tetid kom­mer han till oss på olika sätt genom sin helige Ande. I sitt ord, i sin kyrkas heliga sak­ra­ment, i den näs­ta som behöver oss. Han kom­mer till var och en som ber och hoppas på honom.

Adventstiden vibrerar av denna väntan och detta hopp. Ett välgrundat hopp. ”Grunden för vårt hopp är tron.” ”Hela livet för en sann kristen är en helig längtan”, säger den helige Augustinus. Det män­niskan längtar ef­ter har fått ett ansikte. Hans första an­komst som Ma­rias son ger oss detta hopp. Han har kom­mit till oss och gått före till Fadern, för att vi skall veta både vägen och målet, att få se ansikte mot ansikte.

 Bara att låta blicken glida över adventstidens böner, psalmer, antifoner och liturgiska texter är att växa i hoppet. Problemet är att vi sover, är upp­­tagna med annat eller har låst in oss i något fängelse, be­gärets eller miss­trös­tans. Därför sade aposteln: ”Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.” Tiden går men Herren kommer. Vi kan ana det i benå­da­­­de ögonblick. Då går vi ut i ljuset och smakar Herrens godhet. Nästa problem är att vi så lätt som­nar in igen. Där­för får vi inte bara maning­en att vakna upp. I evangeliet sä­ger Je­sus också: ”Håll er vak­na!”

Och han tillfogar som en yttersta varning: ”När ni minst väntar det kom­mer Män­nisko­so­nen”. Det är både en var­ning och ett löfte. En varning för den som obe­kym­rat förblir i den andliga söm­nen. Ve den som somnar in med obiktade allvarliga synder! Men det är också ett löfte till den som håller ut. När människan minst anar det, får hon det besök hon behö­ver.

Hoppets språk är bönen. ”Var uthålliga i bönen!” Att vi inte alltid får det svar vi önskar är en hälsosam pröv­ning. Den är styrd av honom som vet vad vi förmår. Han prövar ingen över hans för­må­ga. Prövningen ges oss för att vi ska växa i hoppet.

Advent har sitt mest förtätade uttryck i den heliga eukaristin. Kyrkans bön bereder plats för Herrens an­komst. I varje mässa sjunger vi: ”Välsig­nad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Amen.

                                                                                                                    pater Ingmar Svanteson