Kortpredikan 30 november 2022, S. Andreas, apostel
Rom 10: 9-18; Ps 19: 2-5; Matt 4: 18-22
Aposteln Andreas har i traditionen räknats som den först kallade bland apostlarna. Han firas i närhet till den nya kyrkoårets början.
Något nytt började genom det ord som kallade honom. Kristi ord ger inte bara information. Hans ord tränger in i hjärtat och förvandlar det.
Men människan måste samverka med den nyskapande kraften. Hon kan avvisa ordet eller glömma det för annat. Gud gör inte våld på människans frihet.
Ibland kräver kallelsen det till synes omöjliga. Ändå är kallelsen något mer än ett viljebeslut. Den är samtidigt en obändig kraft, förmedlad genom den helige Ande.
Därför är kallelsen starkare än alla svårigheter. ”Ingen som tror på honom skall stå där med skam.” En enbart mänsklig övertygelse skulle inte ha denna kraft.
Aposteln Andreas hade enligt legenden upptäckt att själva korset rymde kraft. Han skall ha lidit döden på ett kors i X-form. Antifonerna i den monastiska tidegärden är snarast övertydliga när de vittnar om denna kraft.
Andreas tilltalar korset, nästan som om det var en person: ”Jag har alltid älskat dig och önskat att få omfamna dig”. Också liturgin tilltalar korset: ”O, heliga kors”. Vi gör det på Långfredagen.
Ondskan står maktlös och förvirrad inför korsets kraft.
Andreas tilltalar korset och ber: ”Ta mig, o kors, från människorna, och ge mig till min Mästare, så att han kan ta emot mig genom dig (o kors), han som återlöste mig genom dig (o heliga kors)”.
Låt oss inför det nya kyrkoåret be om öppnade hjärtan för denna kraft.
pater Ingmar Svanteson
