predikan

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasta. Själv­­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå. Den som hos andra vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Ersätt egna tankar med Guds tankar, i hans ord!

”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”. – Mose ställer folket inför det avgörande valet. Gud tvingar inte. Det är människan som väljer. ”Om ditt hjärta vän­­­­­­der sig bort och du inte vill höra, om du låter förföra dig, så att du tillber andra gudar”. Till avgudarna hör själviskheten. Det är lockande att följa den egna viljan och förbli her­re över sitt liv. Det bygger på lögnen att människan givit sig själv livet.

”Mitt barn, om du närmar dig Herren, bered dig då för prövning­ar.” Petrus Damiani (d. 1072) blev kyrkolärare, men det finns ytterst få tex­ter av honom översatta till svenska. I den nyutgivna Tim­marnas liturgi finns dock ett brev översatt för denna dag, där Petrus hänvisar just till detta ord från den vise Syrak i dagens mässa. Ett Försynens verk. En vän till honom ber om ett ”tröstebrev”. Petrus svarar kärvt: Pröv­ning­en är inte ett sätt att tortera slaven, utan ett sätt att fost­ra sonen.

”Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Den korta ”definitionen” på vad tron är har både en objektiv sida och en subjektiv. Ordet för ”grund” betyder också ”verklighet”. ”Visshet” är den personliga övertygelsen. De osynliga tingen blir verkliga genom tron. Tron ställer männi­skan på en ”grund”, den yttersta verkligheten. Tron ger därmed skäl för hoppet.

Hur har de olika språken uppstått? Språkforskare söker det his­toriska svaret på sådana frågor. Bibeln söker svar på en annan, men besläktad, fråga. Varför upp­står så lätt kon­flikter mellan människor? Ofta börjar de med ord som vapen. ”Babels torn” betyder i bibeln språkförbistring, att männi­skor­na inte längre förstår varandras språk och ord. Det är ofta orsakat av för­hä­velse och mänskligt övermod.

Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig. Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv, där också djuren ingår i födan. Noa och hans söner får lära sig res­pekten för människolivets okränkbarhet, samlad i blodet, som ses som bärare av livet. En första antydan om Kristi blod, utgjutet av fri vilja för att ge liv.

Berättelsen om syndafloden har sin bakgrund i historiskt kända flod­katastrofer i Meso­po­tamien. Det finns liknande berättelser i an­dra reli­gio­ner, men den bib­lis­ka fram­ställningen är annorlunda. Gud ser människans ondska och floden måste till för att stoppa och förinta den. Men genom vattnet och arken bereds samtidigt för ett nytt släkte. Israels folk skall senare räddas genom Röda havet medan fien­derna går under.

Under 800-talet missionerade Ansgar i Danmark och Sverige. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulga­rien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nera­de. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden. Människan kän­ner igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnet kan se frimodigt upp. Vi påminns om att syn­den är något främ­man­de för människan. Synden ”lurar vid dör­ren” men människan bör ”råda över den”.

Om du vill, kan du hålla buden. Utmanande säger den vise Syrak: ”Om du vill, kan du hålla bu­den.” Det är något annat än de klagovisor om människans svaghet som ofta sjungs idag, märkligt nog i liberalismens och frihetens tidevarv. Människan ut­må­las som ett hjälplöst offer för om­stän­dig­­­heter som hon inte råder över själv. För Syrak gäller det inga småsaker: ”Framför människan ligger livet och dö­den, och hon får det hon väl­jer”.