Predikan 19 söndagen under året 2023

Att finna är större än att söka

1 Kung 19: 9, 11-13; Ps 85; Rom 9: 1-5; Matt 14: 22-33

Kära systrar och bröder i Kristus,

Att vara ”sökare” betraktas allmänt som något positivt. Och visst, vi människor är skapta för att söka sanningen om Gud och därmed om att vara människa, liksom om den egna, unika uppgiften i Guds plan. Men det betyder man söker ett svar: något som jag inte själv skapar, men inbjuds att ta till mig eller avvisa.

Tyvärr tycks det många gånger vara avvisandet av sanningen som framställs som ett bra sökande. Men den som säger nej till Gud behöver sätta något annat eller någon annan i livets medelpunkt, att alltid tjäna. Människan är nämligen skapt för att tillbe, som sångaren Bob Dylan har uttryckt det: ”you’re gonna have to serve somebody”, ”du måste ändå tjäna någon”. Den katolske författaren G.K. Chesterton varnade redan på sin tid för den idag så eftersträvade ”öppenheten” för allt utom ett svar, med uppmaningen: ”Var inte så öppensinnlig att din hjärna faller ut!”

Att påstå sig ha funnit ett svar, i synnerhet ett religiöst och allmängiltigt, ger sällan applåder. Och visst, många religiösa svar har, precis som många politiska svar, kommit att missbrukas. Men det riktigt utmanande med ett svar är att det kan ställa krav; på att ta ställning, kanske oplanerat, och att göra något av det, på ett sätt som talar till andra och som andra därmed kan reagera på.

Martyrerna har alla antagit den utmaningen. För att vara kristen är inte primärt att söka. Inte heller förstås att ha alla svar. Och allra minst att själv ha uppfunnit svaret. Men, som Aposteln Paulus framhåller i dagens andra läsning ur Romarbrevet, att vara kristen är att ha fått ett svar som är viktigare än allt annat: Vetskapen om att Guds kärlek, vilja av vårt bästa, erbjuder sig att bära oss genom livets alla stormar till evigt liv, för att Gud har visat det, rent fysiskt, i Jesus Kristus.

När Aposteln skriver att ”[d]en helige Ande låter … mitt samvete bestyrka det” förstår vi att samvetet inte är ett knippe individuellt påkomna åsikter och preferenser. Det är istället den förnuftigsegenskap som bär kunskapen om det objektivt goda. Samvetet måste då formeras, utifrån, ”styras av moralens objektiva normer” som Andra Vatikankonciliet uttryckt det. Ordet ”samvete” betyder nämligen ”med kunskap”. Den yttersta samvetsformatorn är det Stora Svaret, dvs Gud. Ju mer vi i tillit går in i det svaret, desto fler små svar kan vi upptäcka om allt i våra liv, och hur vi kan använda vår frihet att ordna livet efter det. Bara så blir samvetet fungerande och värdigt att följas.

Första läsningen ur Första Kungaboken berättade om hur profeten Elia flytt till berget Horeb, hotad till livet av sin tids makthavare för att han med Guds hjälp överbevisat profeterna för avguden Baal, som ”alla” uppmanades tillbe som en ”värdegrund”. Trots att Elia stått upp för sanningen, blev han den hatade. Ett öde som lätt drabbar den som ifrågasätter sekularistiska ”värdegrunder” idag.

Även om han kände sig misslyckad, förstod Elia att han skulle finna Gud i det tystaste av ljud. Det stärker oss, när vi är missförstådda som katoliker, slagna av livets konflikter eller drabbas av lidande, att söka oss bort från bruset för att lyssna till Guds röst. Detta säger att vårt vardagliga böneliv skulle må bra av färre ord och tankar, och mer tystnad. Och det behövs inte timmar, utan den tid som är möjlig, om än bara fem minuter ibland. Pröva t ex att titta in här i kyrkan på tillbedjan inför det Allraheligaste sakramentet varje fredag, någon gång mellan 17 och 17:45.

I evangeliet hörde vi om miraklet där Jesus går på vatten. Bara om Jesus underverk är verkliga, historiska händelser – ingrepp av den Gud som är fullt närvarande i Jesus person, som har skapat naturlagarna och därmed också kan överskrida dem – kan de säga oss något verkligt. Båten, sänd av Herren från en strand till en annan, är en bild av färden för den Katolska kyrkan, den som är identisk med den kyrka Jesus grundar, och färden för varje troende, genom ett liv som är en strid mot andemakternas vindar och vågor som vill ta över rodret, sprida panik och välta båten. Att glömma eller låtsas bort att livet är en andlig kamp, är att ifrågasätta Jesus hela person och uppdrag, och det farligaste en troende kan göra, då det avtrubbar förmågan att skilja och pröva olika andar.

Petrus erfarenhet är livets mest centrala: När vårt fokus är vänt mot Kristus så som han är, dvs oförändrat förkunnas och förklaras av hans Kyrka, kommer inga vindar eller vågor i världen att få oss ur kurs. Men när vi vänder uppmärksamheten mot oss själva, våra prestationer, vad vi tillber istället för Gud, eller kanske mot en Jesus som mer är en produkt av vår fantasi än Kyrkans förkunnelse, riskerar olika vindar och vågor att dra ner oss i Gudsfrånvarons djup. Så får vi ännu en lärdom för vårt böneliv som ständigt behöver komma tillbaka till vem Jesus är; inte ”för mig”, utan i sig själv, för att vi i nästa steg ska kunna höra vad han därför säger till mig. Rosenkransbönen blir här särskilt viktig, där vi med Jungfru Maria betraktar hennes och Faderns Son i frälsningens grundläggande mysterier; det Stora Svaret.

Vi hörde Jesus kalla Petrus för ”trossvag”. Det träffar oss alla. Jesus räcker därför ständigt ut sin hand också till oss för att dra upp oss. Men det är inte alltid lätt att se den. Få saker utmanar vår tro, i meningen tillit, som svåra sorger för en själv eller närstående. Att Gud inte vill det onda men tillåter att det händer, kan vi förstå rent filosofiskt: vi ser begränsat i tid och rum, Gud ser evigheten, osv. Men det tröstar inte alltid när det gäller.

Ett sätt att i bedrövelser se handen som förblir utsträckt, är att gå till Psaltaren i Bibeln. Dagens responsoriepsalm, Psaltaren 85, inleds med frågan om Gud vill ”vredgas … för evigt” och ”inte åter ge oss liv”. Med Psaltaren ger Gud oss ord för att klaga på Gud, just för att vi litar på Gud. Och klagopsalmerna har en vändning; en framväxande erinran, mitt i klagan, om allt stort och gott Gud har gjort, på vilken ett hopp om framtida ”godhet”, ”rättfärdighet och frid”, som i dagens psalm, kan byggas.

Så när sorg och förtvivlan tynger dig, ta hjälp av Psaltarens klagorop, men följ också vändningen. Försök mitt i smärtan se vad Gud redan har gjort i ditt liv, det du fått eller gett vidare, som är gott, även om bara något litet i relation till din smärta. Och be därifrån att tacksamheten för det, ska bygga ett starkare hopp om att Gud griper in; på Guds sätt, som alltid slutligen överträffar allt vi kan föreställa oss och önska. Som kristna får vi alltså alltid vandra i, för allt bättre försöka förstå, det Ultimata Svaret. Många gånger mot våra känslor försäkrar det oss om att vi aldrig behöver vara vilsna eller ensamma. Att Jesus hand finns där för att dra upp oss. Amen.

pater Thomas Idergard