Predikan 10 augusti 2023, S. Laurentius, diakon och martyr

2 Kor 9: 6-10; Ps 112: 1-2, 5-9; Joh 12: 24-26

S:t Lars har vördats som diakon och martyr sedan år 258 e Kr. I alla katolska länder finns församlingar, kyrkor och sjukhus uppkallade efter honom. I Sverige är många kyrkor helgade åt S:t Lars, och främst bland dem är domkyrkorna i Lund och Uppsala. Katolska församlingskyrkan i Uppsala är också helgad åt honom. Men det är inte byggnadernas kalksten och tegel man ska beundra utan det inre livet i dem, som Paulus skriver i brevet till Korinthierna: “Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet” (9:9).

 Gränsfloden mellan Kanada och Förenta Staterna är uppkallad efter honom. En fransman utsänd av sin kung för att nå den nya världen nådde floden den 10 augusti 1535. Så fick floden namnet Sankt Lawrencefloden.  Kejsar Konstantin lät uppföra en basilika över hans grav i Rom bara 50 år efter hans död.

Kulten av S:t Lars spred sig snart genom hela Italien och Nordafrika. Han var en av de sju diakonerna under påven Sixtus II som själv förföljdes med sina medarbetare och dog martyrdöden bara dagarna före S:t Lars. Evangeliet som kan läsas på festdagen handlar om vetekornet som måste dö för att bära frukt. Det är när Jesus inviger apostlarna i det som ska bli hans förhärligande som Han säger till dem: ”Stunden har kommit då Människosonen ska förhärligas. Sannerligen jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:23-24).

Att Lars blivit så känd och älskad i kyrkans historia förklaras av hans trohet till kallelsen som diakon och hans hjälp till de fattigaste i Rom. S:t Augustinus säger om honom i officiet för mässan: ”Lars, eller Laurentius, var diakon i kyrkan i Rom. Han tjänade de fattiga genom Kristi dyrbara blod och för Kristi namns skull utgöt han sitt eget blod”.

Man kan också tänka på den underbara hymnen ”Kristus är kommen” som vi kan sjunga på den första martyrdiakonens dag, S:t Stefanos, på Annandag jul: ”Låt oss med glädje i martyrernas samfund frambära lovsång, Gud till evig ära, han som, när kampen vunnits, lät sitt vittne mottaga kronan” (Cecilia 384, vers 5), sjunger vi.  

Martyrerna är de första och främsta vittnena om världens Frälsare Jesus Kristus. De ger sina liv. Just den här tiden under kyrkoåret är en tydlig påminnelse om att döden inte är slutet utan tecknet på det nya livet i Uppståndelsen. De är alla krönta med törnekronan för att i himlen efter döden mota segerkronan. Låt oss bara inte glömma att det finns två former för martyriet: det blodiga och det oblodiga. I morgon är det minnesdag för S:ta Klara, jungfru i den kvinnliga grenen av S:t Franciskus’ tiggarorden. Hon har utgjutit sitt liv på ett oblodigt sätt men i fullkomlig trohet till Kristus. 

Alla kristna kan genom det oblodiga martyriet bära frukt genom sin kärlek och uthållighet i prövningarna och så ge sina liv. Alla som följer Kristus kan vara som vetekornet som ”faller på jorden och dör och bär frukt”.  

Kära bröder och systrar i Herren Kristus: låt oss inte bli alltför bedrövade över vad som händer i världen och vad som kan falla över oss som lidande. Är vi förenade med Herren Kristus kan vi bli förhärligade med Honom som offer. Offret är den fullkomliga kärlekens levande uttryck. Söker vi den kärleken, finner vi Gud. Kyrkan kan bara vandra den vägen för att frambära budskapet, evangeliets fulla budskap om Guds kärlek och barmhärtighet. Amen.

                                                                                                   diakon Göran Fäldt