Kortpredikan 16 augusti 2023, S. Brynolf av Skara, biskop
5 Mos 34: 1-12; Ps 66: 1-3a, 5, 8, 16-17; Matt 18: 15-20
Livet är en vandring. Hela tiden ett steg vidare, på väg mot målet.
Mose fick inte komma in det utlovade landet, men han fick se det från ett högt berg.
Ingen profet liknade Mose. Han var nära målet. Han hade redan ”umgåtts med Herren ansikte mot ansikte”.
Mose hade lagt sina händer på Josua och så kan denne överta ansvaret att föra folket vidare mot målet.
Att en orätt sker mellan de troende är ingen katastrof. Men skadan måste helas och kursen mot målet tas ut på nytt.
Det sker stegvis. Först ”i enrum” med den som begått orätten.
Därefter kan man ta hjälp av andra. För att bevara saklighet och rättvisa.
Inte ens om ”han inte vill lyssna på församlingen” är hoppet ute. Benedictus räknar bönen som den starkaste medicinen för en felande broder.
”Ett enda sjukt får skall inte få smitta hela hjorden”. Därför kan inte uteslutning uteslutas. Men inte heller det är sista ordet.
”Vad två eller tre kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.”
Den helige Brynolf fick som gåva för domkyrkan i Skara en tagg av Kristi törnekrona. Avsikten var att ”undanröja syndens törnen och få skörda nådens frukter”, för att skynda mot målet.
pater Ingmar Svanteson
