predikan

Vissa ord i den heliga Skrift har fått fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­r­jas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram på altaret ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”. Asarjas bön i Babylonien ersätter det offer som inte längre kunde bäras fram i Jeru­salems tempel.

Livgivande samtal. En kvinna går ut ur staden. Hon bär på en kruka för att hämta vatten. Vid brunnen hän­­der något som får kvinnan att låta krukan stå och åter­vända till staden, men nu i ett annat ärende. Hon har gått ut under den heta siestan mitt på dagen för att slippa bli sedd. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar fri­modigt om vad som hänt henne. Hon smög sig ut med skygghet i blic­­ken, men åter­vänder som en befriad män­niska.

Profeten förundras. ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess överträdelse, du som har lust till nåd”. Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”. Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker tala ho­nom till rätta. Förundras vi över Guds barmhärtighet? Eller tar vi den som själv­klar?

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tyc­ka. Josef hade naivt berättat om sina dröm­mar där han själv var herre över sina bröder. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.

Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt” att lita på sin nästa, men både Skrift, Tra­di­tion och Kyr­kans er­farenhe­t varnar för det. An­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat ve­der­böran­de! Vi lever i en fallen värld, inte i paradiset. Kyrkans erfarenhet vitt­nar om en ”gyllene me­del­väg” mellan godtrogen naivitet och överdriven miss­tänksamhet.

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras synder, avfall, avguderi och sociala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Det var också vad som skulle ske när Jerusalem intogs och förstördes av ba­byloni­er­na år 587 f.Kr. Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam.

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om önskan ”att ha he­ders­­platsen på gästabuden och att vilja bli hälsade på torgen och kallas rabbi”. I teorin är alla förnuftiga människor eni­ga om att fördöma hyckle­riet. Hur uppstår då problemet? – Hycklaren saknar självkänne­dom. Han ser inte bjälken i det egna ögat. Det finns hos varje människa en ovilja och ett motstånd mot att höra för egen del.

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel gör det, och gör sig också till ett med de­ras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vihar gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.