Pater Ingmar Svanteson

Den hälsosamma förmaningen. Konsten att förmana och tillrättavisa syndare är inte vår tids bästa gren. Många vär­jer sig och vill inte ens höra om saken. Man menar att det bara väcker mot­stånd och att förmaningen bris­­ter i respekt för den individuella friheten. Men ing­en mänsklig ge­men­skap klarar sig utan förma­ningens konst. Den goda förma­ningen har sin källa i kär­leken och kärleken vållar inte nästan något ont, även om det kan kännas så när förmaningen ges.

Enligt Mose lag var det tillåtet att rycka av ax och äta, när man pas­serade en annans åker. Men de skriftlärda såg det som ett arbete, och därmed fick det inte utföras på sabbaten. Av en barm­härtig lag hade blivit en obarmhärtig föreskrift. Jesus tillåter sina lärjungar att göra det, av barmhärtighet. De var helt enkelt hungriga. Men hans ord rymmer mera.

Gud utvalde en mor för att bli människa och rädda oss. I henne skapade han ett tempel för sig själv. Kyrkan kan inte glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glöm­ma sin mors dag. Den svenska al­manackan har bevarat ett av hennes namn för denna dag, Alma (den milda).

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Paulus påminner dem om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall ”fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och in­sikt”. Hur det går till ser vi när Jesus tar apostlarna i sin tjänst.

Frambär er själva som ett levande och heligt offer. Vad är vår uppgift och kallelse som kristna? Alla tre läsningarna i dagens mässa handlar om det, hur människan svarar på Guds kallel­se och gå­vor. Vi hörde i första läsningen om profeten Jeremias kallelse. I evangeliet om att leva i Kristi efterföljelse. Men vi koncentre­rar oss på den andra läsning­en ur Pau­lus väldiga brev till romarna.

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Han hän­visar till sin herres förmenta stränghet, men den ursäkten håller knap­past. Hans herre kal­lar honom ”en slö och dålig tjänare”. Han gjorde inte ens det han kunde ha gjort. Det pund han fått var en ansenlig summa. Den summan hade kunnat förökas, om så bara genom att sätta in den på ban­ken.

”Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga.” Aposteln talar i första hand om kroppen, den egna och broderns. Krop­pen skall inte utlämnas åt ”lidelser och begär”, utan hål­las ”i helgd och ära”. Det handlar om mer än moral och bud. Helighet är inte moralisk perfek­tionism, som aldrig lyc­kas och som slu­tar i odrägligt högmod eller bitter uppgivenhet.

”Håll er vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer.” Det är paradoxalt att denna uppmaning skall behövas. Genom vår tro har vi fått del av enorma skatter. Varför kan vi då inte bara få luta oss bakåt och njuta av dem? Skälen är flera. Det finns en fiende som ingenting högre vill än beröva oss Guds rikes skatter. Vidare måste det prövas om vi verk­ligen älskar Gud. Folkets kärlek prövades under den långa vandringen genom öknen.

Paulus berättar hur han ”förmanade och uppmuntrade” de troen­de i Thessalonike.  Han ”vädjade” till ”varenda en av er” att leva ett liv ”vär­digt den Gud som kallat dem till sitt rike och sin härlig­het”. Han gjorde det också genom sitt föredöme. Han ville inte ligga försam­lingen till last rent ekonomiskt, även om han hade rätt till lön. Ingen skul­­le kunna säga att han arbe­ta­de för egen vinnings skull.

Johannes Döparen och andra profeter måste räkna med mot­stånd. Ondskans ande­mak­ter gillar inte rätt­rådighet och helighet. För att fullgöra sitt uppdrag görs profeten Jeremia till ”en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur”. De tidiga munkarna kände igen sin kallelse i profeterna och mar­tyrerna.