Pater Ingmar Svanteson

Alla bud sammanfattas i budet att älska sin nästa. ”Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen”. Varje förnuftig människa kan inse det. Den troende bejakar det med sitt hjärta. Aposteln säger i ett tidigare kapitel: ”I mitt inre beja­kar jag ju Guds lag”. Därmed erfar människan sitt dilemma. Hon inser sin skyl­dighet att äls­ka. Hon bejakar det med sin vilja. Men hennes krafter räcker inte. Hon hamnar hela tiden på debetsidan. Hon står i skuld.

”Välkomna, allt är redo!” Inbjudan är vidöppen. Det var denna inbjudan som munken den helige Willi­brord förkunnade för Friserna på 700-talet. Det är människan som hittar på ursäkter. Hon låter sig luras att pri­oritera annat. Domen är hård, men rättvis. Inte för att hon inte duger, men för att hon av­visar nåden.

Generös gästfrihet för ”fattiga och krymplingar, lytta och blinda” är en kristen dygd. Men den avslöjar också motiven, varför den utförs. Den rena godheten styrs inte av beräkning. Den gör det go­da för att den älskar. Denna godhet återspeglar Guds innersta.

Helgonen visar vägen till en öppnad himmel. ”Låt oss glädja oss i Herren på alla helgons högtidsdag.” Så sjöng vi i dagens in­gångs­antifon.  Alla Helgons högtid är en slags skörde­fest. Helgonen är den rikaste frukten av vår Herres Jesu Kristi död och upp­stån­delse. Helgonen lyfter vår blick mot fullkom­ning­en och slut­målet. Även om vi fort­farande suc­kar under död och förgäng­lig­het stärks vi i glädjen och hoppet när vi ser den stora skaran inför den him­melska tro­nen. Hel­gonen får oss att räta på ryggen och se mot målet.

Pauli ögon hade öppnats för Kristi nåd och barmhärtighet. Han förstod att det fullbordade allt det han fått del av som jude: ”här­ligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena”. Därför drivs han av en glödande iver att öppna ögonen på sina bröder. Han vill t.o.m. fördömas och skiljas från Kristus, om det kunde hjälpa dem. Så kan bara den säga som älskar med Kristi kärlek.

Kyrkan firar Alla själars dag i ljuset från Kristi uppståndel­se. I det lju­set ”besöker” vi och ber för dem som gått före oss. Vi behöver detta ljus för att inte dras in i dödens mörker och för­lora vår frid och vår lycka, som vi hörde i Klagovisorna. Men re­dan där skymtar ett hopp. ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss… Därför vill jag hoppas på honom… Det är gott att hop­pas i stillhet på hjälp från Herren”.

”I hoppet är vi räddade.” Räddningen är ett faktum, men kan ännu inte ses med ögonen. Det vi ser med ögonen är lagt under ”tomhetens välde”. Aposteln kallar det ett ”slaveri under förgängelsen”. Också de troende delar dessa villkor. Också de mås­te ropa om befrielse. Våra villkor jämförs med födslo­våndor. Men något är på väg att födas fram.

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten i sitt väldiga brev. Han beskriver hur Anden fullbor­dar Kristi verk, både i Kyr­kan och i den troende som inte längre är slav, utan kan ro­pa: ”Abba! Fader!” Detta föregrips när Jesus botar kvinnan som varit sjuk i arton år. Hon befrias och upprättas. ”Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud.” Hon är redan vid målet.

Liv eller död. Evigt liv eller evig död. Den slutliga skillnaden i till­varon. Vi hör det både ur Pauli och ur Jesu mun. Psaltarens förs­ta psalm beskri­ver det som två vägar. Paulus använder en annan bild. Människan ställer sina lemmar och krafter antingen i orenhetens och laglöshetens tjänst, vilket leder till död, eller i rättfärdighetens tjänst, vilket leder till helighet och liv.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet un­dervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införda i”. Den döpte har valt att ställa si­na ”lemmar” i ”rättfärdighetens” tjänst.