Kortpredikan 2 november 2023, Alla Själars Dag
Klag 3: 17-26; Ps 23; Rom 8: 14-23; Joh 6: 37-40
Kyrkan firar Alla själars dag i ljuset från Kristi uppståndelse. I det ljuset ”besöker” vi och ber för dem som gått före oss.
Vi behöver detta ljus för att inte dras in i dödens mörker och förlora vår frid och vår lycka, som vi hörde i Klagovisorna. Men redan där skymtar ett hopp. ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss… Därför vill jag hoppas på honom… Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren”.
Det hoppet blir konkret och lysande genom Kristi uppståndelse. Döden är övervunnen.
Därmed förändras vårt förhållande till döden. Aposteln Paulus kallar döden ”en vinning”, något vi ”tjänar på”, en ”vinst”. Ambrosius kallar döden ett ”frälsningsmedel”. Kyrkan ”förkunnar” Herrens död i varje mässa. Hans död öppnade vägen till liv, och fortsätter att göra det.
I det ljuset kan Benedictus i sin regel uppmana oss att dagligen tänka på döden. Att frivilligt påminna oss om vår dödlighet, men göra det i ljuset av vår tro på Kristi uppståndelse.
Vår Herre bejakade frivilligt sitt lidande och övervann det. Ambrosius råder oss att dagligen ha ett viss umgänge med döden. Fäderna kallar det ett botemedel mot dödsfruktan, svårmod och dysterhet.
Igår fick vi hjälp av ”de starkaste”, av helgonens förböner. Idag gör vi tjänst för de ”svagaste”, för dem som gått före oss med trons tecken. De döda kan inte längre själva påverka sin rening. De behöver och får hjälp av våra böner, fr.a. genom det eukaristiska offret.
Vi har uppdraget att ”bära varandras bördor”, i kraft av Kristi död och uppståndelse. ”Detta är Guds vilja”, säger Sonen, ”att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den sista dagen”.
”Evig vila giv dem, o Herre, och låt det eviga ljuset lysa för dem.”
pater Ingmar Svanteson
