Pater Ingmar Svanteson

”Klä av dig din sorgdräkt. Klä dig i härlighetens prakt.” Profeten uppmanar folket att klä av sig sitt sorgliga elände och bli ett jublande folk. Vem vill inte följa denna uppmaning? Vem vill inte fyllas av glädje och jubel? Profeten talade till Jerusalem, vars invånare hade förts bort i fångenskap i främmande land. Nu har de av Gud fått chansen att återvända och på nytt bygga upp den skövlade staden. Men folket kunde knappast tro det. När det ändå skedde var de ”som drömmande.”

Han kom till oss i ringhet, han skall komma åter i härlighet och kraft, därför vakar och väntar vi. Så skall vi sjunga vid altaret i inledningen till eukaristin. Det uttrycker adventstidens förtätade innebörd. Han kom till oss i ringhet. Det är hans födelse av jungfrun, som vi bereder oss att fira om några veckor. Vi hörde det antydas i första läsningen som talade om ”ett rättfärdigt skott ur Davids stam”. Han kom för att återupprätta människan och ge henne del av sin rättfärdighet.

Lyckliga de som tillhör ett rike med en sådan Herre och Konung! Den som hör läsningarna på Kristus Konungens dag kan överväldigas av lyckan och glädjen över att tillhöra ett rike som regeras av en sådan Konung. Alla riken i historien har sin uppgång och sitt fall. Om detta rike står det att dess välde är evigt, det skall aldrig upphöra och aldrig gå under. Om många riken gäller att deras herrar själva har tagit sig makten, ofta med list eller våld, men om denne härskare står det att makten är honom given.

För de flesta människor idag är talet om den yttersta domen något främmande, ofta något skrämmande, även för dem som instämmer i trosbekännelsens ord om att Kristus skall ”återkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Det låter skrämmande men är i grunden ett gott budskap, människovärdigt och hoppfullt. Utan en slutlig och rättvis dom skulle alla orättvist dömda aldrig få någon upprättelse. Orätten skulle få sista ordet.

Två änkor hör vi om i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, ändå visar de vägen. Änkan i Sarefat levde då det rådde svår hungersnöd i lsrael. Det hade inte regnat på flera år. Bäckarna var uttorkade och ingenting växte på åkrarna. Hon går nu för att samla lite ved för att baka ett sista bröd åt sig och sin pojke. Hon har bara en handfull mjöl kvar i krukan. Med bister realism säger hon: ”När vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.”

Ofta slutar samtalen mellan Jesus och de skriftlärda i konfrontation, men det samtal vi har hört idag slutar i ömsesidig bekräftelse. Mannen säger till Jesus: ”Du har rätt, Mästare!” Jesus säger till honom: ”Du har inte långt till Guds rike.” Mannen har frågat vilket som är det viktigaste budet av alla. Jesus svarar med att citera kärleksbudet ur Mose lag. Den skriftlärde, som representerar det gamla förbundet, bekräftar och bekräftas av det nya Förbundet, representerat av Jesus.

En stor skara besöker oss på Alla Helgons dag. Några känner vi igen, men långt ifrån alla. Ändå är alla våra syskon. De är klädda i skinande vita kläder och deras ansikten lyser av glädje. Deras glans gör dem inte främmande för oss. De har kämpat men också fallit som vi, men har tvättat sina kläder i Lammets blod. De utmanar, men gör oss inte modfällda. De är inte idoler som beundras på avstånd. De delar med sig av sin hemlighet. De besöker oss för att ge oss mod och glädje.

En händelse kan säga mer än en hel katekes. Vi har hört om en sådan händelse, hur den blinde Bartimaios botas från sin blindhet. Han ropar ivrigt där han sitter vid vägen och hör att Jesus är på väg förbi. När han får höra att Jesus stannat och kallar på honom kastar han av sig manteln och springer fram till Jesus. När Jesus frågar vad han skall göra för honom svarar han: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen”. Han är ivrig och modig, men Jesus säger efter att ha botat honom: ”Gå, din tro har hjälpt dig”.

Låt oss tar vår tillflykt till ett ord från den gångna veckans vardagsmässor ur Efesierbre­vet. ”Allt är samman­fattat i honom, allt i himlen och på jorden.” Det är motpolen till det som sliter sönder det mänskliga livet, politiskt, socialt, både det egna livet och det gemensam­ma. Inte heller kyrkan skonas. Man anar en ond makt bakom. Bibeln ger ondskan ett namn, djävulen (grek. diábolos), vilket betyder den som åtskiljer och kastar isär det som Gud har förenat. Därför tar vi vår tillflykt till honom, vår Herre Jesus Kristus, som Gud har sänt för att sam­man­fat­ta allt, försona, förena och förnya allt.

Mötet mellan den rike mannen och Jesus är fyllt av viktiga ord, men ett inslag i mötet handlar inte om ord, utan om en blick. Evangelisten berättar att ”Jesus såg på honom med kärlek”. Vi vet vad ett leende betyder. Vi talar om kärlek vid första ögonkastet. Ett barn som inte möter en kärleksfull blick har en rejäl uppförsbacke framför sig. Vi vet att blickar kan dräpa. Men ”Jesus såg på honom med kärlek.”