Predikan 1 söndagen i Advent 2018
Jer 33:14-16 1 Ps 25:4-5,8-10.14 Thess 3:12-4:2 Luk 21:25-28,34-36
Han kom, han skall komma, därför vakar och väntar vi
Han kom till oss i ringhet, han skall komma åter i härlighet och kraft, därför vakar och väntar vi. Så skall vi sjunga vid altaret i inledningen till eukaristin. Det uttrycker adventstidens förtätade innebörd.
Han kom till oss i ringhet. Det är hans födelse av jungfrun, som vi bereder oss att fira om några veckor. Vi hörde det antydas i första läsningen som talade om ”ett rättfärdigt skott ur Davids stam”. Han kom för att återupprätta människan och ge henne del av sin rättfärdighet. Han gav människan tillbaka det barnaskap hon förlorat genom sin synd. Han kom till oss i ringhet.
Men adventstiden ställer oss också inför hans slutliga ankomst, den som skall ske vid tidens fullbordan. Då skall han inte komma i ringhet, utan i makt och härlighet för att fullborda det som påbörjades genom hans första ankomst.
I tiden mellan dessa två advent, dessa två ankomster, lever de troende. Det ger det mänskliga livet dess allvar och dess hopp, dess dramatik och dess frid. Dessa två advent förvandlar människans stund på jorden. Från en hopp- och tröstlös väntan på döden, till ett liv på väg mot sin fullbordan. Adventstiden blir en koncentrerad övning i konsten att leva helt och fullt. I hopp och längtan. Ju mera tiden går desto närmare målet kommer hon. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”, bad vi i kollektbönen.
Vi lever i en kultur som har förlorat detta hopp. Trots allt människan äger och kan blir livet en plats för fåfänglighet och tomhet. Utan hopp har människan redan börjat dö.
Då grips hon av orimlig ångest och rådlöshet inför politiska konflikter och miljöhot. Hon har ju satt sitt hopp till att problemen gick att lösa. Men även om problemen finner sin lösning väntar ju ändå döden.
Det enda människan skulle frukta är hur hon skall möta sin Herre och Skapare, när han kommer åter för att döma levande och döda. Ur denna hälsosamma fruktan växer inte bara vishet för nödvändiga insatser här i tiden, utan också ett hopp. Den som skall komma är den som en gång kom i ringhet och sökte den vilsegångna människan. Han dog och uppstod från de döda och gav henne hoppet om evigt liv. I stället för att huka sig i ångest, kan hon lyfta sitt huvud. Hennes befrielse närmar sig.
För den som tar Kristi första ankomst på allvar blir livet inte utan vidare lättare. Hoppet har ett pris. ”Därför vakar och väntar vi”, skall vi sjunga i prefationen. Men i hopp och med nådens hjälp. Också detta år får vi börja ett nytt kyrkoår, fyllt av nåd. När människans liv solkats ner av sådant hon helst vill glömma, förkunnar kyrkan att Herrens nåd är varje morgon ny.
Det trollar inte bort svårigheterna. Kyrkan säger att de skall bli större ju närmare tidernas slut vi kommer. Men evangeliet slutar inte i fasa eller med att blunda utan med ett hoppfullt budskap: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Hela adventstiden och dess liturgi är genomdränkt av hopp och förväntan. ”Fröjda dig storligen, dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se din Konung kommer till dig”.
När människan lär känna Jesus av Nasaret, blir hans slutliga ankomst inte tomma ord eller skrämmande hot. Evangeliet vittnar både om hans obevekliga makt och om hans oändliga mildhet och godhet. Han kom ständigt till sina tröga lärjungar med ny undervisning och obegränsat tålamod. Därför lever Kyrkan i ett okuvligt hopp. ”Såsom döende, men se vi lever”, säger aposteln. Kyrkan vet att hennes Herre står för det han lovat, att aldrig överge sina lärjungar, att vara med sin Kyrka varje dag intill tidens slut.
Människan kan öva sig i hoppet genom att vara på sin vakt, så att sinnet inte fördunklas och tyngs ner av ”omåttlighet och dryckenskap och världsliga bekymmer”. Detta livets goda får inte ta makt över de troende, inte få dem att sänka blicken. De gamla munkarna visste att man aldrig fick äta eller dricka så att man förlorade förmågan att be ”efter maten”. Allra försåtligast är kanske ”bekymren”, de inre malande och destruktiva tankarna, som behöver kraftig motmedicin. Adventstiden är en förberedelsetid, en tid för att gå till bikt, en tid då de troende frivilligt över sig att vänta och avstå. För bön och läsning av Guds ord.
Hela adventstiden är en bön om att Guds rike skall komma: ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. Tidebönerna i klostret inleds med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag...”. Det är en bön, ty vi kan inte finna honom om han inte kommer oss till mötes. Det är inte självklart, ännu mindre magi. Varje gång är det något nytt och förvånande. När tiden är inne kommer Herren till den som ber. Han kommer till den som sörjer över sin synd och sin tröghet. Vi ser det i evangeliet. Han kommer idag på samma sätt som han kom till de fattiga och sjuka i evangeliet, till hungrande och flyktingar, till syndarna och de ödmjuka.
Bönen kan inte skiljas från kärlekens gärningar. Aposteln uppmanade de kristna i Thessalonike att ”göra ännu mer”. Det kan handla om ett leende i stället för surhet, ett brev, ett telefonsamtal eller till att börja lyssna på sin nästa mera än att prata. Dagens kollekt går till Caritas arbete för de barn i Venezuela som saknar mat och medicin. Våra gärningar och vår bön är bara en liten gest, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer. Det är han som ger oss lusten och viljan att bedja och tjäna vår nästa.
Så helgas och förvandlas människans tid på jorden. Från rädsla och förtvivlan, till hopp och förväntan. Vi föregriper Herrens ankomst, nu i denna eukaristi och i denna adventstid.
”Välsignad vara han som kommer. Hosianna i höjden!”
Amen.
pater Ingmar Svanteson
