Predikan 33 söndagen ”under året” 2018
Dan 12:1-3 Psalt 16:8-11 Hebr 10:11-14,18 Mark 13:24-32
Domen – ett människovärdigt och hoppfullt budskap
För de flesta människor idag är talet om den yttersta domen något främmande, ofta något skrämmande, även för dem som instämmer i trosbekännelsens ord om att Kristus skall ”återkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Det låter skrämmande men är i grunden ett gott budskap, människovärdigt och hoppfullt.
Utan en slutlig och rättvis dom skulle alla orättvist dömda aldrig få någon upprättelse. Orätten skulle få sista ordet. Tillvaron skulle bli en godtycklig historia, där de onda, smarta och starka skulle stå som segrare. Det blir kännbart redan när rättsstaten inte fungerar, men hur mycket än människan strävar efter rättvisa, klarar hon inte av den till fullo.
Det gäller också tillvaron i stort. Historiens största skurkar faller visserligen under historiens dom, men dels hjälper det inte deras offer, dels vet vi aldrig om den domen är helt rättvis. Stora delar av människans historia blir utan en yttersta dom absurd och meningslös. ”Om Gud inte finns är allt tillåtet” (Dostojevskij). En ateistisk filosof blev troende, eftersom ateismen inte gav något svar på frågan varför orätten så ofta tycks triumfera. Människans innersta reagerar med rätta inför en tillvaro där hon blir en lekboll för godtyckliga makter. Den kristna tron bekräftar och fullbordar denna mänskliga reaktion. Därför är tron på en yttersta dom ett efterlängtat och människovärdigt budskap.
Människan har inte gett sig själv livet. Den Gud som givit henne livet, som skapat allt och som håller allt i sin hand skall en gång komma tillbaka och hålla dom. Han skall ”säga sitt slutgiltiga ord om hela historien”. Tron på en slutlig dom visar att tillvaron har ett mål där sanningen och rättfärdigheten skall segra över lögn och orättfärdighet. En gång skall vi ”få insikt i hela skapelseverket och... förstå de underbara vägar på vilka Försynen har fört allting fram till sitt slutliga mål” (Katekesen art.1040). När den tron försvinner som ”vacklar sanningen på torget” och öppnar för kaos och meningslöshet.
Både profeten Daniel och evangeliet säger att Människosonen en dag skall komma med stor makt och härlighet. Alla som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till evig fasa. Den yttersta domen skall föregås av en tid av betryck och oro, både i himlarymderna och bland människorna. Ändå beskrivs domaren som efterlängtad.
Domen tycks inte heller vara Människosonens främsta ärende. Han kommer för att rädda sitt folk, alla som är skrivna i livets bok. Samma uttryck hörs i evangeliet. Änglarna sänds ut för att samla de utvalda från de fyra väderstrecken.
Därför kan psaltaren sjunga med förväntan och jubel inför domen. ”Höj jubel med basuners ljud inför Herren, ty han kommer för att döma jorden”. Kan tron på domen rentav vara hälsosam och välsignad?
Det finns en hälsosam fruktan för domen, väl att skilja från den fruktan som förlamar och lamslår. Den lyfter människan till hennes sanna värdighet. Gud har givit oss vår frihet och han räknar med den. Människan är värdig att ställas till ansvar. Det är när människan missbrukar den och sedan frestas att förneka sitt ansvar som hon hamnar i grådis och dimma, i klenmod och frestelse till förtvivlan. Tron på domen manar oss till omvändelse medan tid är, säger katekesen (art.1041).
Det i förstone skrämmande talet om en yttersta dom är alltså i grunden ett glatt budskap. Ty det handlar inte om en kall och opersonlig rättvisa. Evangeliet avslöjar för oss vem domaren är, en som kommit nära, en som står nära, alldeles utanför dörren. På andra sidan dörren i vårt jordiska liv och på andra sidan historiens dörr. Han står där för att öppna dörren för sitt himmelska rike. Domaren är en bekant, Marias son. Det är inför honom som sanningen om mitt liv avslöjas, han som själv är Sanningen.
Vi hörde en märklig utsaga i evangeliet, att inte ens Sonen kände tidpunkten för domen. Hur är det möjligt, han som är ett med Fadern? En modern mystiker (Adrienne von Speyer) säger att det är Sonen själv som har lämnat ifrån sig den insikten åt Fadern. Han ville själv dela vår lott att inte veta dagen och stunden. Av solidaritet med oss gick han in under våra villkor. Han ställde sig på ”vår sida”. Han som bar våra synder i sin egen kropp och lät domen drabba sig själv.
Kyrkan lär högtidligt att ingen förutbestäms till den eviga döden. ”För att detta skall ske måste man frivilligt vända sig från Gud (i en dödssynd) och hålla fast vid denna inställning ända till slutet” (art 1037). Då har människan fällt domen över sig själv. På ett annat ställe lär oss katekesen: ”Kristus skall döma människan i enlighet med hennes ja eller nej till nåden” (art.682).
”Gud sände inte sin Son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”. Därför är tron på domen hälsosam inte bara för förnuftet, utan också för hjärtat. Den som redan nu genom bot och tro går in under domen, får förlåtelse, hälsa och liv. Inte heller ger kyrkan upp hoppet om någon enda människa. Hon har förklarat många som helgon, men ingen enda som fördömd, trots att hon avvisar läran om att alla en gång skall bli frälsta. I varje mässa ber kyrkan för de avlidna, i kraft av Kristi evigt gällande offer: ”Tag emot dem i ditt rike, där vi hoppas att tillsammans för evigt få glädjas åt din härlighet”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
