Predikan Alla helgons dag 2018

Upp 7:2-4,9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

En stor och märklig skara

En stor skara besöker oss på Alla Helgons dag. Några känner vi igen, men långt ifrån alla. Ändå är alla våra syskon. De är klädda i skinande vita kläder och deras ansikten lyser av glädje. Deras glans gör dem inte främmande för oss. De har kämpat men också fallit som vi, men har tvättat sina kläder i Lammets blod. De utmanar, men gör oss inte modfällda. De är inte idoler som beundras på avstånd. De delar med sig av sin hemlighet. De besöker oss för att ge oss mod och glädje.

De är inte rika och duktiga, de är fattiga i sig själva, i sin ande, som Jesus säger. Tänk på Teresa av Jesusbarnet, som med sina föräldrar besökt våra nordiska länder under den gångna månaden. Hon har visat oss den lilla vägen, att det inte behövs stordåd, men att göra det lilla med stor kärlek och upptäcka kraften i att ständigt vara mottagare av Guds nåd.

Eller tänk på Paulus VI, som helgonförklarades nyligen och som inte ville begravas i en stilig marmorsarkofag som tidigare påvar, utan bara sänkas i jorden. En ödmjuk gest av en som plågades av sin egen ovärdighet inför en övermänsklig börda. Nu ses han som profet.

Eller tänk på Oscar Romero, helgonförklarad samtidigt som Paulus VI, ärkebiskop i San Salvador. Han inledde sina predikningar med att påtala de brott som regimen hade gjort sig skyldig till och blev själv ihjälskjuten vid altaret i ett sjukhuskapell 1980. Han hungrade och törstade efter rättfärdigheten. Han blev en av vår tids martyrer, som är flera än någonsin under kyrkans historia. De vittnar om ett hopp som är starkare än våld och övergrepp, starkare än döden.

Det är dessa som Johannes såg när himlen öppnar sig för honom i den första läsningen på Alla Helgons dag. Någon frågar vilka de är som står runt Guds tron, i lovsång och tillbedjan. Han får svaret: “Det är de som kommer ur det stora lidandet”. Martyrerna var de första som kyrkan började fira som helgon. Dagens högtid var från början en martyrfest. Jesus talar om dem i Saligprisningarna: “Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen”.

Men alla helgon har levt i hoppet. Det gav dem stadiga fötter på jorden. Inte minst i motgångar och prövningar, som ingen förskonas från. “Finns någon bland alla dessa helgon”, frågar en av kyrkans lärare, “som inte gick över till himlen genom smärtor och bedrövelser i detta livet?” Hedonismen lurar oss att tro att det är det bekväma och behagliga livet som är det normala och det vi skall sträva efter. Helgonen visste att detta livet är en tåredal, en förövning till det fulla livet. De suckade med hela skapelsen, men de visste att det var födslovåndor. Därför fick inte bedrövelsen sista ordet. De sörjde inte längre över att förlora något världsligt eller övergående. Men de sörjde över den egna synden och den egna medelmåttigheten.

Då skedde något med dem. Sorgen förvandlades till glädje. De fick sina synder tvättade i Lammets blod och fick ny lust att öva barmhärtihget mot de ännu värre drabbade. De sörjde över att inte likna sin Herre, men tröstades av hoppet. Aposteln Johannes säger: “Var och en som har detta hopp till Jesus renar sig, liksom han är ren”.

När de prövades klagade de inte, men ödmjukade sig ännu mer. De såg sig själva som de lägsta och ringaste. Men då hände något i deras hjärtan. Deras sorg över den egna ljumheten gav dem glädjen tillbaka. Jesus säger: “Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade”. De hungrade och törstade efter rättfärdigheten och upptäckte att själva hungern mättade. “Saliga de som har sin styrka i Gud.”

Helgonen är inte bara vägvisare och föredömen. De är också hjälpare. De ger hjälp från himlen för att vi skall nå dit. Vi hör ihop med dem som nått målet. Paulus säger att vi är en enda kropp, där de starka hjälper de svaga. De som kommit närmare Gud kan dra oss andra med sig. “Allt som sker med mig”, säger aposteln, “sker för er skull, för att nåden skall nå allt flera och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära”.

Vår stund på jorden blir inte längre en kort suck mellan födelse och död, utan en vandring mot ett mål. Vi blir pilgrimer som tillhör en “skara som ingen kan räkna av alla folk och stammar och länder och språk”, på väg mot samma mål. Redan här får vi glädja oss i gemenskapen med den triumferande skaran inför den himmelska tronen, en festförsamling som tillber Gud i en lovsång utan ände. Augustinus säger: ”Då skall vi glädjas och se, se och älska, älska och tillbe. Ja så skall det verkligen vara utan ände vid slutmålet. Ty det är vårt mål, att komma till ett rike, till ett mål utan gräns (ad finem sine fine)”.

Inför det offrade Lammet som vi snart skall fira på altaret föregriper vi slutmålet i lovsång och tillbedjan. Helgonen stärker oss i hoppet och vi får redan nu en försmak av den himmelska härligheten. I slutbönen ber vi: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga”.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson