Predikan 31 söndagen ”under året” 2018

5 Mos 6:2-6 Ps 18:2-4,47,51ab Heb 7:23-28 Mark 12:28b-34

Du har inte långt till Guds rike

Ofta slutar samtalen mellan Jesus och de skriftlärda i konfrontation, men det samtal vi har hört idag slutar i ömsesidig bekräftelse. Mannen säger till Jesus: ”Du har rätt, Mästare!” Jesus säger till honom: ”Du har inte långt till Guds rike.” Mannen har frågat vilket som är det viktigaste budet av alla. Jesus svarar med att citera kärleksbudet ur Mose lag. Den skriftlärde, som representerar det gamla förbundet, bekräftar och bekräftas av det nya Förbundet, representerat av Jesus. Som när Jesus på Förklaringsberget samtalar med Mose och Elia. Eller när Johannes Döparen pekar på Jesus och säger att han är den som skulle komma. Jesus bekräftar att denne skriftlärde har förstått Skrifterna. ”Den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset.”

Vem vill inte höra Jesu ord: ”Du har inte långt till Guds rike”? Men de flesta har det svårare, trots att det är naturligt att bejaka kärleksbudet. En första orsak är att människan sedan lång tid har en oklar förståelse av vad kärlek är. Svek i kärleksfrågor drabbar dessutom hårdare än annat.

I både Gamla och Nya Testamentet står kärleksbudet i en klass för sig och sammanfattar alla andra bud. Det vi hörde i första läsningen ur Mose lag ingår i den bekännelse som den troende juden reciterar varje dag: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft.”

”Du skall älska...”. Den moderna invändningen, att kärleken måste komma spontant och ”inifrån”, tycks han inte vara imponerad av. Här ljuder något mera, en gudomlig befallning, riktad till den människa som låst in sig i egoismens fängelse, som blivit fånge under den egna viljan, som låter sig förslavas av oordnade begär och en rad avgudar som förtrycker och binder. Det är ett gudomligt bud, inte ett råd eller ett tips, för att människan ska må lite bättre. Det är ett heligt bud som avslöjar Guds innersta och som söker människans innersta.

Av kärlek befaller han människan att återvända till kärleken. Men, invänder någon igen, inte kan man väl tvinga fram kärlek? Nej, budet tvingar ingen. Människan är fri och kan vägra att lyssna. Men följden är att hon förblir döv och inlåst. Budet ljuder för att bota människan från hennes dövhet, för att kalla henne ut ur fängelset. Det är ett bud, men det ljuder av kärlek. Det är det första.

Det andra är att lyssna till vad budet säger, för att upptäcka kärlekens kännetecken. ”Du skall älska... av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd”. Det handlar alltså inte om känsla. Kärleken frågar efter hela människan, med sina förnämsta gåvor, förstånd och vilja. Kärleken vänder hela människan och alla hennes krafter i rätt riktning. Den som älskar Gud och sin nästa blir rättvänd och befriad från inkröktheten i det egna, trånga jaget och dess oordnade impulser. Kärleken kallar henne ut ur småaktighet, klenmod och fruktan, ut i ljuset, storsintheten och friheten.

Att älska med sitt förstånd är att bejaka och lära känna den Gud som har skapat, återlöst och helgat människan. Människan lär känna Gud genom läsning av Guds ord, utlagt av hans heliga Kyrka. Men kunskapen förblir torr och stannar i huvudet, om den inte praktiseras i liv och handling, med all kraft. Guds ord lär oss att människan är skapad av Guds kärleksfulla vilja. ”Du ville mig”, säger profeten till Gud. Människans svar är därför den rätt inriktade och kraftfulla viljan, i kärleken till Gud och till nästan. Det är den enklaste definitionen på vad kärlek är: en rätt inriktad och kraftfull vilja. Förstånd upplyser och vägleder viljan.

Kärleken är motor och drivkraft. När den helige Benedictus talar om ”lydnad utan dröjsmål”, så tillägger han: ”Den tillkommer dem som inte håller något kärare än Kristus”. Det gäller inte bara den första entusiasmen. Det gäller också fortsättningen, när vägen smalnar: ”Kärleken är det som driver dem att gå vidare mot det eviga livet, och därför väljer de den smala vägen.” Det är kärleken som gör det kristna livet till en välbehaglig doft för både Gud och människor. Kärleken känns igen på lukten. Till skillnad från ängslighet, tröghet och knotande. Kärleken är det bästa vittnesbördet om tron. Men också en kompass i svåra vägskäl. ”Låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen.” Kärleken innefattar och fullbordar alla andra bud.

Hemligheten är att kärleken också är det lättaste av buden. Det bud som gör att människan kan gå med lätta steg. Det är kärleken som förvandlar det tunga korset till ett milt ok. Den lilla Theresa hade upptäckt det. Hon skriver: ”Jag har lärt mig att glömma mig själv för att glädja andra, och från den dagen har jag varit lycklig”. Varje gång vi glömmer oss själva för att hjälpa och glädja en medmänniska, ger vi något av vårt liv, vi dör vi lite grand bort från oss själva, men varje gång leder det också till uppståndelse, till en större frihet och en större glädje (Wilfrid Stinnisen). Den som älskar blir inte trött (Augustinus).

Att älska är att se sin nästa ur hennes eget perspektiv och göra det som är bra och gott för honom eller henne, även om det betyder ett nej eller en förmaning. Den som älskar lider med den som lider och gläder sig över hans gåvor. Och upptäcker att detta vidgar det egna hjärtat.

När Petrus hade svikit sin Herre och ändå får sitt uppdrag förnyat, då kan han ge det avgörande svaret: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”. Kärleken blir ett med den älskade. Den som älskar vill vara där den älskade är, i nöd och lust. Det är därför Herren ständigt är med dem som älskar honom. Den som älskar Gud vill det Gud vill. ”Den som förblir i kärleken, förblir i Gud”. Kärleken till Herren ger människan del av hans kärlek, av hans styrka. Gud, som är kärlek, flyttar med sin styrka in i människans svaghet. ”Av hjärtat har dig kär, Herre, min starkhet.”

Det är den stora upptäckten: kärleksbudet för människan till Kristus, det avtäcker gåvan. ”Din gåva är det att vi rätt kan tjäna dig”, bad vi i kollektbönen. Kristus tar sin boning i människans innersta. Han utgjuter sin kärlek i människans hjärta och blir hennes sanna jag.

Vår skriftlärde vän fick höra: ”Du har inte långt till Guds rike”. För de troende börjar en framkallnings- och förvandlingsprocess. Lärjungen får läsa sig in i Guds ord, för att få del av dess ljus. Kommunikanten får del av Kristi kropp och blod, för att bli det han tar emot. För att med bävan och förundran få höra: ”Du har inte långt till Guds rike”.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson