årgång C

Profetens kallelse är kanske den svåraste av alla. Han har inget val. Han är utvald utan att vara tillfrågad. När han klagar, får han inget gehör, inte heller i sitt eget in­ner­sta - så länge han ”talar sanning i hjärtat”. Profeten avvisas av de flesta. Och när han tas emot upphöjs han lätt utöver det han är värd. De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta tillsammans med Ma­ria vid korset.

Smaka och se att Herren är god. Vi har firat de stora högtiderna jul, påsk och pingst. Efter Himmelsfärden såg det ut som om Jesus hade läm­nat dem, men Pingsten förkunnar att hans när­varo och hand­lingar fortsätter. Det sker genom Anden, som genom Kyrkans ord och sak­rament förlänger Kristi verk. Tydli­gast i den heliga eukaris­tin, källan och höjdpunkten i Kyrkans liv.

"Se på himlens fåglar, se på ängens liljor." Det är ingen dålig upp­­ma­ning på själva midsommardagen. Her­ren skulle inte ha sagt så om inte naturen varit något gott, ett utflö­de ur skönhetens källa. Vi uppmanas att se. Problemet finns i människans öga, att hon inte ser med ren blick. Världsliga bekymmer gör att hon inte upptäcker, förundras och gläds. Be­gär och åtrå förblindar.

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré, israelit och Abrahams ättling som de. Han har tjänat Kris­tus ännu mer. Hans meritlista är överväldigan­de: fängelse, spöstraff, ste­ning, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga tal. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt han har gjort är egentligen ett vittnesbörd om något annat än vad som syns, om någon annan, som verkat i hans svaghet.

Paulus vet sig ingen råd med församlingen i Korinth. De har av självutnämnda lärare låtit sig lockas bort från det evangelium han för­kun­nat för dem. Vi vet inte vari irrläran bestod. Han kallar det ”en annan Kristus”, ”en annan ande”. Han har trolovat församlingen med Kristus och ”vill överläm­na en ren jung­fru till honom”. Han vakar över församlingen ”lika svart­sjukt som Gud”. Relationen mellan Kristus och den troende tål inga riva­ler. Det är samma intensitet när Benedictus uppmanar oss att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.

"Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta." När en människas liv summeras kommer det att visa sig vara sum­man av de beslut hon fattat i livet. ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.”Aposteln vittnar om hur dessa beslut kan bli något mera än egna avgör­anden och ambitioner. Beslut kan förvandlas och omslut­as av nå­got stör­re. Den frikos­tig­e upptäcker att han i sitt hjärta har en Her­re som är frikostigheten själv.

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” I moderna öron verkar uppmaningen hopplöst omöjlig, men så har det inte alltid varit. Antonius fångades av den. Tänker vi efter är den det enda naturliga målet för människan. Hon är ju skapad till Guds av­bild och likhet. Fullkomlighet är att bli män­niska, helt och fullt. Paulus berättar hur det kan se ut konkret. De kristna i Makedo­nien, som själva var fattiga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjäl­pa de heliga”. De gav ”först och främst sig själva”, se­dan ”över sin förmåga”, de gav en ”frikostighetens gåva”.