årgång B

Den goda herden – ömsint och stark. Den gode herden som vallar sin hjord, bilden har ofta målats i romantiska och idylliska fär­ger. Den framgångsrika och suveräna människan fnyser. Vem vill vara ett får i en fårflock? Men bilden av den suveräna människan, håller inte den på att förlora något av sin tjus­ning? Klarar människan av att lösa de problem som tornar upp sig, inre och yttre?

Lukas berättar om ett skede där kyrkan fick vara i fred, byggas upp och växa till ”genom den heliga Andens tröst och stöd”. Apostlarna utför samma gärningar som Jesus gjorde. Pet­rus botar den förlama­de Aineas och uppväcker Tabita (grek. Dorkas) från de döda. Jesu kraft verkar i den apostoliska kyrkan genom tecken och under. Sådant sker genom historien i de mirakler och underverk som prövas och erkänns av kyrkan.

Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”. Hans ”mordlust” gör honom till redskap för samma ondska som trodde sig kunna besegra Her­ren när den fick honom dömd till lidande och död. Men Herren tar honom i sin tjänst. Han har utvalt honom till sitt ”red­skap”. Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade Sauls liv. I fortsättningen skall han i stället bli sin Herres ”redskap”. Han är blind i tre dagar. Ana­nias förmedlar vad som väntar honom: ”Jag skall låta honom veta hur myc­ket han mås­­te lida för mitt namns skull”.

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Så frågar den etiopiske hovmannen. Han hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron och är nu på hemväg efter en pilgrimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han förstå utan att någon vägleder honom?

Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och Kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Mot sin vilja blev han vald till abbot och senare till ärkebiskop av Canterbury. Han förundrades över det hans för­nuft visade honom. Gud är ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Genom sin tanke fann han att Gud är ”liv och ljus, vishet och godhet, evig salighet och salig evighet, och att han är detta alltid och överallt”.

Stefanos ord väcker ursinne hos dem som lyssnar till honom. De stenar ho­nom. Är det så illa ställt med människan, hon som gärna tror att hon står på det go­das sida? Varför avvisar hon dem som vittnar om sanningen? Men inte ens då sätter Gud punkt. I sin Herres efterföljd över­läm­nar Stefanos sin ande och ber: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”.

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kun­­de hävda sig mot ”visdo­men och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickades fals­ka vittnen fram för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som återvänt från diasporan till Jerusa­lem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville be­hålla det invanda. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om.

Hur blir man ett vittne om uppståndelsen? ”Ni skall vittna om allt detta.” Så avslutas dagens avsnitt ur Lukasevangeliet. Vad skall lär­jungarna vittna om? – Uppståndelsen, naturligtvis, att Jesus har uppstått och lever. Det är vad Jesus försöker övertyga de skrämda, förvirrade och skep­tiska lärjungarna om. Han vi­sar dem sina händer och sina fötter. ”Det är jag och ingen annan.” Det är ingen vålnad de ser. Han äter till och med en bit stekt fisk inför deras häpna ögon. Är det detta mira­ku­lösa och unika de skall vittna om? Ja, men Jesus fortsätter att undervisa.