Kortpredikan 29 april 2021, S. Katarina av Siena, jungfru och kyrkolärare, Europas Skyddspatron
1 Joh 1: 5-2:2; Ps 103: 1-4, 8-9, 13-14, 17-18a; Matt 11: 25-30
Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn.
Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till förskräckelse för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omutlig i sin ”glödande kärlek till Kristus och hans kyrka”.
Det gåtfulla i denna ”hemlighet” är att hennes frimodighet inte minskade hennes lydnad, tvärtom. Inte bara för Gud, utan också för sina föräldrar så länge hon var barn, och för de överordnade i kyrkan. På ett sätt ”lydde” hon också de fattiga och pestsmittade, genom att vårda dem.
Katarina visste att man inte kan älska Kristus utan att också älska sin nästa och Kyrkan.
Egenkärleken sattes på svältkost samtidigt som den sanna hungern och törsten växte. Hon säger till Kristus: ”Du är elden som med din hetta förtär all själens egenkärlek. Du är elden som tar bort all kyla.”
Det förutsätter tålamod, disciplin och självkännedom. Katarina ger dock rådet: ”Själen får inte tänka på sina synder utan att påminna sig blodet (Kristi blod) och storheten i hans barmhärtighet”. Annars leder det till förvirring och förtvivlan.
Men lydnaden minskar inte frimodigheten. Tvärtom. Med självklar auktoritet och uppriktighet, ja, också med ”en viss sötma och charm”, trädde hon upp inför påven Gregorius XI och fick honom att återvände till Rom.
Hon blev sina överordnades vägledare och sina lärares lärare.
Hennes liv bekräftar hennes undervisning. Trots motgångar, svåra prövningar och yttre dramatik förblev hon naturligt varm och tillgiven, helt och hållet mänsklig.
Katarina erfor att Kristi ok var skonsamt och hans börda lätt.
pater Ingmar Savnteson
