årgång B

Där barm­härtighet och kärlek finns, där är Gud. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned och utförde slavens syssla. Han genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse, för att betjäna den, för att rena de orena och ge liv åt de döds­dömda. Fottvagningen före­griper vad han skall göra på korset, där han tjänar oss genom att ge sitt liv för oss. Ingen tar livet från ho­nom. Han ger det. Detta fö­regrips symboliskt redan när han tvättar sina lärjungars fötter.

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Munkarna behöver enligt Benedictus tolv psalmer för att vakna och komma på rätt spår. Före dessa psalmer säger de realistiskt: ”Se, Herre, så många mina ovän­ner är”. Bön är det första den troende gör var­je mor­gon, det är hans ”förstlingsoffer” till Gud, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar, ra­dio och an­nan påver­kan.

Redan profeten hade förutsagt det Jesus säger om sig själv när Judas gått ut i natten: ”Nu har Människosonen förhärligats”. Profeten hade sagt: ”Du är min tjänare, genom vilken jag vill för­härliga mig”. Det sades vid den sista målti­den där stämningen var spänd. Jesus har förut­sagt förräde­riet. ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte ens själv fråga vem det är utan låter Johannes göra det.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfredagen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten ger konturerna till en tjänare med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folkslagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Passionsberättelsen har många mycket mänskliga inslag. Petri löfte och fall. Judas förräderi dyker upp i olika varianter i den mänskliga historien. Lärjungarnas svaghet i Get­sema­ne, där de inte orkar hålla sig vakna, är inte svår att känna igen i den egna historien. Pilatus förvåning över Jesu tystnad är heller inte svår att förstå. Soldater­nas hån och spydiga hyllning, folkets och de ledandes smädelser av den korsfäste – vi känner igen det både från historien och dagens medier. Passionsberättelsen är mänsklig, mycket mänsk­lig, nästan som en kort­form av den mänskliga historien.