Predikan 5 april 2021, Annandag Påsk
Apg 2:14, 22–33; Ps 16:1–2a, 5, 7–11; Matt 28:8–15
Påskhelgens glädje lämnar oss inte! Hela veckan är en festvecka! Ja, Jesu uppståndelse är de troendes, alltså vår största glädje! Tar vi del i Jesu död segrar vi med Honom. Vi skall leva såsom Han, för evigt!
Men Jesu uppståndelse väckte inte bara glädje. Först väckte den bävan. Vi har just hört i evangeliet: ”Fyllda av bävan och glädje sprang kvinnorna för att berätta vad ängeln sagt för Hans lärjungar.” Varför just bävan?
Efter att ha sett graven öppen och tom, fick de fromma kvinnorna en chock. De mötte Herrens ängel! De fick veta att den korsfäste och begravde Jesus lever, att Jesus hade uppstått från de döda. De bävar eftersom de inte förstår någonting av allt detta. Och de vet, att vistas i Jesu närhet kan vara livsfarligt. Det kunde till och med betyda, att själv bli korsfäst. Flera av Kyrkans martyrer fick erfara detta.
De fromma och trogna kvinnorna lugnades när de fick möta Jesus: ”Då kom Jesus emot dem och hälsade dem.” Det kändes säkert tryggt att få höra Jesu fridshälsning: ”Var inte rädda.” Var inte rädda. Kvinnorna fick tröst och trygghet av Jesu närvaro: ”de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom.” Är det inte ett hoppfullt tecken för oss? Vi som har våra problem och våra rädslor, vi får möta Jesus personligen i bön. och i Eukaristi. När vi hyllar Honom, när vi kastar oss ner för Hans fötter får vi tröst och trygghet. Vi fylls av Hans fred. och frid. Det enda Jesus sa till de bävande kvinnorna var: ”Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.”
Det här är ett nytt tilltal. Bröder. Det hade Han inte använt tidigare. Lärjungar och vänner, ja, men inte bröder. Redan nu antyder Jesus vad påskens evangelium innebär för alla som tror, nämligen den allra närmaste och innerligaste gemenskap och släktskap med Jesus Kristus.
Han gav inga instruktioner, inga förklaringar. Inte ens någon lärd teologi. Kvinnorna skall gå och vittna om det de själva hade sett. De skall berätta sanningen på sitt eget sätt. De skall vittna om sanningen med fred i hjärtat, vilken de fick av Jesus själv.
Samtidigt, men på en annan plats, bävade kvinnorna och vaktstyrkan darrade. Evangelisten Matteus nämner soldaterna som vaktade Jesu grav: ”Medan de var på väg, kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt.” Men soldaternas bävan var av annat slag än kvinnornas. De riskerade hårda straff när de misslyckats med sitt bevaknings-uppdrag av graven – det kanske skulle kosta dem livet. Soldaterna hade sett graven öppen och utan Jesu kropp i! Graven var tom! Kanske har de sett Jesus själv också. På så sätt kunde de bekräfta uppståndelsen. Men ansvaret för den försvunna kroppen innebar stora problem med myndigheterna. Därför tog de emot en stor summa pengar för att inte säga sanningen. Hårdnackad förnekelse. De lät sig mutas, och valde att bli betalda falska vittnen. De nöjde sig med att lugna sin bävan genom att försäkras om, att de inte behövde oroa sig. Men fick de frid och ett lugnt samvete?
Det är skillnad på bävan hos de fromma kvinnorna och på bävan hos soldaterna. Även deras tro, tillit och trygghet är mycket olika. Kvinnorna söker efter Jesus och möter Honom. Soldaterna går en annan väg, en väg där de inte möter Jesus. Kvinnorna skall berätta sanningen, helt enkelt sådan som den är och utan någon annans beskrivning. Enligt judisk sed vägde kvinnors vittnesmål inte lika tungt som mäns.
Soldaterna får instruktioner om hur sanningen skall förfalskas. Kvinnorna är fria och kan lätt springa med det glada budskapet i sina hjärtan. Soldaterna får pengapungen och blir på så sätt tyngda i sina samveten.
Vi liknar både kvinnorna och soldaterna från Matteus-evangeliet. Var och en av oss har sin bävan och sin glädje. Samtidigt befinner vi oss på olika vägar, på olika platser. Vi själva väljer vart vi går, vem vi söker skydd hos.
Söker vi efter Jesus? Och när vi möter Honom, kastar vi oss ner för Hans fötter för att tillbe Honom? Griper vi, i vår stora glädje och tacksamhet, om Hans fötter, likt de första av Påskens vittnen? Eller förkastar vi Jesus och för att ”inte oroa oss” kommer vi överens om att förråda sanningen?
Vad vi än gör, vad vi än säger, vad vi än väljer – tillhör vi Jesus Kristus. Vi kallas för kristna, vi bär Jesu Kristi namn. Vi är döpta i den treenige Gudens namn! I varje Eukaristi får vi uppleva ett Möte med den uppståndne! Och Vi skall vittna : ”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det.” AMEN
Pater Rafał Zarzycki