24:e söndagen "under året"

Kom till ro, min själ. Vi hörde den maningen i responsoriepsalmen. ”Kom till ro, min själ!” Vem vill inte höra en sådan maning? Alla människor vill leva i frid. Det är så vi är skapade. Men männi­skan har genom arvsynden förlorat sin djupaste ro. Och om hon finner den, tappar hon den lätt på nytt. En äldre översättning lyder: ”Vänd nu åter till din ro, min själ”. Friden har, som vi vet, många sabotörer. Benedictus gör en lång lista på vad som också kan finnas i klostret: ”avund, gräl, förtal, rivalitet, tvedräkt och oordning”.

Ett ord att lita på – Lukas femtonde kapitel. Få texter skimrar så av Guds barmhärtighet som Lukas femtonde kapitel. Inga av Je­su liknelser är väl så kända som dessa tre om det förlorade fåret, det borttap­pa­de sil­vermyntet och den förlorade sonen. Kapitlet har kallats evangeliets hjärta. Med apos­teln i andra läsningen kan vi säga: ”Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig, Kris­tus Jesus har kommit till världen för att rädda syn­da­re”.

”Vad hjälper tro utan gärningar?” hörde vi ur Jakobs brev. Svaret är självklart. Tro utan gärningar är död. Ännu värre är det när gärningarna inte bara saknas utan strider mot tron, inte minst prästerliga övergrepp. Både trons vänner och trons fiender vet det. Från trons fiender hörs skadeglada kommentarer. Trons och kyrkans vänner sörjer, tiger och gör bot. Det kan också gälla vardagligt dubbelspel av kristna i vår egen närhet. Brist på ärlighet och redbarhet i vardagen. Spelar då orden, gesterna och bönerna någon roll? Några blir bara trötta. Andra frestas att lämna alltsammans. Anständighet och redbarhet menar de sig klara av själva.