Kära bröder och systrar, Aposteln Petrus’ fråga till Jesus handlar inte bara om förmågan att förlåta utan också om det orätta i en broders gärningar. Vad för slags orätt Petrus menar får vi inte veta men det måste handla om något allvarligare än dåligt humör, fräckhet eller något som bara irriterar. En orätt handling måste vara något som objektivt sett är fel och som alla skulle tycka vara fel. Ändå är Jesu svar tydligt. ”Jag säger dig, förlåt, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”.
Oförsonlighetens gift och försoningens medicin. Hur är det möjligt? det Jesus berättar i liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren. Hur är det möjligt att den som själv fått en stor skuld efterskänkt, inte vill efterskänka en struntsumma åt sin medbroder? I stället griper han honom om strupen och låter sätta honom i fängelse. Hur är det möjligt att en människa så totalt kan låsa sig i oförsonlighet och iskall rättvisa?
I Ordets liturgi i denna Söndagsmässa berättas mycket om syndens dystra mörker. Men… mitt i detta mörker lyser ju ett underbart hoppfullt ljus. Mörkret skingras av Guds barmhärtighet! Vi har idag lyssnat på Jesu hoppfulla liknelser. Ett borttappat får betyder för en herde lika mycket som nittionio övriga. Vi varje enskild person är oändligt älskad och värdefull som om vi vore det enda fåret eller barnet. Tänk, även om vi...
Kyrkans sanningsanspråk och morallära hjälper oss att bli funna av Gud. Kära systrar och bröder i Kristus, Jesus tre liknelser i dagens evangelium, om ett får, ett silvermynt och en son som är förlorade, utgår alla från berättelsen i dagens första läsning ur Andra Moseboken om guldkalven. Den beskriver både en historisk händelse och något som ständigt upprepas i mänskligheten: att vi själva låter oss gå förlorade för Gud, genom att det vi gudomliggör, dvs låter ta Guds plats. När det vi skapar och griper efter förr eller senare försvinner, eller bara ger begär efter mera, som ändå förr eller senare försvinner, ja, då försvinner också vi.
Omvändelsens hemliga drivkraft. Vi har hört ett helt kapitel i Nya testamentet. Lukas femtonde kapitel med några av Jesu mest kända liknelser. De är så kända att det är lätt att redan tro sig veta vad de handlar om. Vi får höra att det handlar om omvändelse. Men vad är omvändelse och vad är dess drivkraft? De flesta tänker moraliskt. Att skärpa sig, att äntligen uppfylla sina föresatser. I hopp om att det äntligen skall bli tyst på det molande samvetet och känslan av att inte duga.