Predikan 24 söndagen ”under året” 2018

Jes 50:5-9a Jak 2:14-18 Mark 8:27-35

Gärningar som vittnar om tron

”Vad hjälper tro utan gärningar?” hörde vi ur Jakobs brev. Svaret är självklart. Tro utan gärningar är död. Ännu värre är det när gärningarna inte bara saknas utan strider mot tron, inte minst prästerliga övergrepp. Både trons vänner och trons fiender vet det. Från trons fiender hörs skadeglada kommentarer. Trons och kyrkans vänner sörjer, tiger och gör bot. Det kan också gälla vardagligt dubbelspel av kristna i vår egen närhet. Brist på ärlighet och redbarhet i vardagen. Spelar då orden, gesterna och bönerna någon roll? Några blir bara trötta. Andra frestas att lämna alltsammans. Anständighet och redbarhet menar de sig klara av själva.

Varför fortsätter vi då att ändå fira gudstjänst? Här skiljer sig andarna. Några fortsätter att spela dubbelt, tills de avslöjas. Andra plågas av insikten att de själva saknar de gärningar de skulle ha, att de själva har en hycklare och dubbelspelare inom sig. De deltar inte i mässan som en plikt, utan för att de behöver den. För dessa kan fienden byta taktik och få dem att döma ut sig själva som hopplösa fall, som skenheliga hycklare. De har försökt att bli kvitt de plågsamma synderna, men ingenting tycks hjälpa. För hjärtats synder räcker ju inte egna föresatser, åtminstone inte i längden. Djävulen triumferar och den uppgivne frestas att göra gemensam sak med de skadeglada fienderna och lämna alltsammans.

Låt oss därför se lite närmare på utdraget ur Jakobs brev som så tydligt lär oss att tron utan gärningar är död. Först hör vi aposteln säga: ”Visa mig din tro utan gärningar”. Det är den döda tron. Men så fortsätter han: ”jag skall med mina gärningar visa dig min tro”. Han hänvisar inte bara till sina gärningar. Det är så moralisten gör. Den som ger sig själv godkänt och ser sig som bättre än andra. Det är vad farisén i templet gjorde, när han jämförde sig med publikanen. Han hänvisade till sin kyrkogång, sin bön, sin fasta och sina allmosor. Men gör inte Jakob detsamma när han hänvisar till sina ”gärningar”? Nej, gärningarna finns där, men dessa vittnar om hans tro. ”Jag skall med mina gärningar visa dig min tro.” Paulus säger detsamma. Han säger frimodigt och sanningsenligt att han arbetat mer än de flesta, men så tillägger han: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”. Här finns hemligheten. Han vittnar om en frimodighet som samtidigt är ödmjuk. Han vet att allt hänger på tron och nåden. Det är denna nåd som tar sig uttryck i kärlekens gärningar. Hur når lärjungen dit?

Ingen behöver tappa modet. Inte ens Petrus hade nått dit i dagens evangelium. Han har nyss bekänt tron att Jesus är Messias. Det är trons innehåll. Det är grunden. Men den sitter ännu ytligt hos Petrus, mest i huvudet. Hans gärningar och ambitioner är fortfarande hans egna. Jesus säger att hans tankar är ”människors tankar, inte Guds”. Han avslöjar det när han erbjuder sig som Jesu rådgivare och försöker förmå honom att inte gå lidandets och korsets väg. Han tänkte sig förmodligen en framtid som minister i en världsligt framgångsrik kyrka. Men Jesus avvisar förslaget skarpt. ”Håll dig på din plats, Satan.” Jesus har fått förslaget tidigare när han frestades av djävulen i öknen. Petrus skall inte gå framför Jesus och visa vilken väg han skall gå. Han skall gå bakom Jesus och följa sin Herre. Därför måste lärjungen ”förneka sig själv” och låta de egna ambitionerna och tankarna ersättas av tro och efterföljelse. Det är det enda som bär frukt. Det är detta Jakob syftar på när han säger att hans gärningar vittnar om hans tro.

Det var den väg som Jesus gick när han lät sig skymfas och bespottas, lida och dö, för att på tredje dagen öppna vägen till ett nytt liv. Responsoriepsalmen vittnar om hur det kan kännas och se ut. Det gäller både Jesus och den som följer honom: ”Dödens band omvärvde mig och dödsrikets ångest grep mig, jag kom i nöd och bedrövelse”. Det var vad Jesus erfor i sitt lidande. Petrus fick en första erfarenhet av det efter sin förnekelse, när han gick ut i mörkret och grät. Det är vad den erfar som låter Guds Ande avslöja dubbelspel och högmod i hjärtat. Och alla fåfänga försök att bättra sig i egen kraft. Den insikten behövs för att dö från det egna livet. Det är så ”den gamla människan” blir korsfäst med Kristus.

Det är då det avgörande kan hända. Det var ur det dödsriket som Jesus uppstod. Det var det som hade hänt med Petrus när han mötte Jesus efter uppståndelsen och fick svara på frågan om han hade honom kär. Det är då han kan säga: ”Jag var i dödsriket och han frälste mig”. Det är då han kan instämma i psalmistens ord: ”Jag har Herren kär, ty han hör mina böner”. Då får han det hisnande löftet: ”Vänd nu åter till din ro, min själ”. Det är det nya livets frid, i hjärtat. Då blir lärjungen onåbar för alla angrepp, både från onda tankar och yttre fientliga angrepp. Han ansikte blir enligt profeten hårt som flinta. Han kan frimodigt säga till alla frestande tvivel: ”Vem vill vara min anklagare? Må han komma hit till mig. Se, Herren, Herren hjälper mig, vem vill då döma mig skyldig?” Paulus vittnar med samma frimodighet: ”Ingen kraft i höjden eller i djupet skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”.

Det betyder inte dispens från fortsatt vaksamhet och trohet, men nu lever inte lärjungen själv längre. Kristus, den uppståndne, lever i honom.

Det är sådana vittnen kyrkan behöver i den reningsprocess hon måste gå igenom. De vittnar om att dödsrikets portar aldrig skall bli kyrkan övermäktig. Herren har lovat att aldrig överge henne.

Vi bekänner det i trosbekännelsen och firar det i varje eukaristi.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson