Predikan 24 söndagen under året 2019

Predikan 24 söndagen under året 2019

2 Mos 32:7-11,13-14; Ps 51:3-4,12-13,17,19; 1 Tim 1:12-17; Luk 15

Ett ord att lita på – Lukas femtonde kapitel

Få texter skimrar så av Guds barmhärtighet som Lukas femtonde kapitel. Inga av Je­su liknelser är väl så kända som dessa tre om det förlorade fåret, det borttap­pa­de sil­vermyntet och den förlorade sonen. Kapitlet har kallats evangeliets hjärta. Med apos­teln i andra läsningen kan vi säga: ”Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig, Kris­tus Jesus har kommit till världen för att rädda syn­da­re”.

    Samtidigt är det just detta kapitel som avslöjar människans tragik. En judisk tänka­re, Martin Buber, säger: ”Människans stora skuld är inte att hon syndar, det gör hon - frestelsen är stark och människan svag - hennes stora skuld är att hon alltid kan vän­da om - men inte gör det”. Det är människans storhet - och hennes tragik.

Indirekt och mitt i skimret av det barmhärtiga ljuset förkunnas därför det som hela bibeln, alla profeter och Jesus själv förkunnar: ”Vänd om och tro evangeliet!” Utan om­­­vändelse till den sanne Guden blir det så som vi hörde i första läsningen. Männi­skan gör sig en egen gud och dansar sig till döds kring den­na makabra guldkalv. Eller som den yngre sonen som slösade bort hela sitt liv på ett liv i utsvävningar. Det kan var och en förstå.

Betydligt svårare att förstå är att det är Gud som hela tiden handlar när en män­ni­ska omvänder sig. Men det är vad liknelserna berättar om. För att förstå det behöver människan den helige Ande! Bed om den! Herden letar efter det förlorade fåret. Kvin­nan sopar och letar efter det borttappade myntet. Också i liknel­sen om den förlorade sonen är fa­dern aktiv. ”Redan på långt håll fick fadern syn på honom.” Han måste ha stått där länge, som en slags mag­net.

I den tidiga kyrkan såg man liknelsen om det förlorade fåret som en bild för hela mänsk­lighetens historia. Fåret är Adam, människan, som gått vilse och fastnat. Her­den som sö­ker är Kristus, som lämnar den himmelska världen, de nittionio fåren, och ger sig ut för att söka efter den vil­segångna människan. Kvinnan som letar efter det borttappade myntet är kyrkan, vår moder, som tänder ljus i världens alla hörn i sitt sök­ande efter det dyrbaraste av allt, sitt vilsegångna barn.

Omvändelse är nödvändigt. Men också omvändelse kan missuppfattas som bara ett krav. Något män­niskan själv måste göra för nå ett visst ideal. Och därmed bli blind för att det egentli­gen är Gud som söker hen­ne. Gud nöjde sig inte med att förkunna sin lag och heliga vilja. Han nöjde sig inte med att sän­da ut ett bud­skap om omvän­del­se. Han kom själv. Kristus har kom­mit i världen för att räd­da syndare, sade apos­teln Paulus. Gud sände sin Son och sin helige Ande. Han söker och letar. ”Jag har kommit för att söka efter det som var förlorat.”

Gud frågar så intensivt efter människans vänskap, att han inte ens kan vänta tills vi ber om den. Han kommer själv och knackar på vår dörr. Han respekterar vår frihet, men ödmjukar sig så att han söker och ber om vår vänskap. Han söker människan i sam­ve­tets röst. På väg hem övar sonen på sin bekännelse: ”Jag har syndat mot him­len och inför dig”. Flera utläggare ser ordet ”himmel” som en bild för samvetet. Her­ren gör allt för att vi ska be om hans nåd. Han törstar efter att få släcka vår törst. Hans nåd är alltid först. Allt mänskligt sökande har sin källa i att Gud söker henne.

”Människa, var är du?” Hela männi­skans liv blir ett svar på en röst, ett ord som kal­lar och inbjuder. Teologin kallar det den förekomman­de nåden. I ett tålamod som tycks utan gräns. Hans nåd kan av­vi­sas. Det är den största synden. Ändå ger han inte upp. Inte ens med den som gång på gång faller i samma synd och därför börjar misströsta om sig själv. Aposteln Paulus säger att Kristus skulle på honom visa allt sitt tålamod. Guds tålmodiga kärlek hoppas allt och uthärdar allt.

Varje morgon ger han oss nya möjligheter. Varje soluppgång är ett tecken på Guds nåd. Varje andetag ger människan möjligheten att genom bönen andas in Guds Ande och få nytt liv. Ock­så i mot­gångar och sjukdom letar han och söker. Också när männi­skan tappat bort sig själv och som kvinnans silvermynt hamnat i dammet långt under ett skåp. När hon glidit in i ett mörker där hon inte tycks kunna be en enda bön till.

”Lägger jag mig i dödsriket, är du också där”, säger psalmisten. Jesu liknelser beskri­ver hans gärningar och sök­an­de ända ner i dödsriket. ”Om jag säger: Mörker må täc­ka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörk­ret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.” Kyrkan tän­der detta ljus i påsknattens mörker. Vi på­minns om det varje sön­dag, men det brinner hela tiden.

Nåden är inte bara förekommande, den stöder människan i själva omvändelsen. Her­den bar fåret på sina axlar tillbaka till hjorden. Det kan tyckas omöjligt att gå de få ste­gen till biktstolen, men också de stegen får stöd av nåden. Ingenstans är Gud män­­niskan så nära som i ångern eller i nöden. Andra offer kan vara lättare att bära fram, gärningar av oli­ka slag. Men inget offer gör Gud så ”glad” som offret av en bot­färdig och förkrossad ande.

Och ännu mera väntar, den överflödande och gudom­li­ggörande nåden. Den förlo­ra­de sonen ikläds, till sin stora förvåning, den finaste dräkten, får en ring på fingret och skor på fötterna. Slavarna hade inga skor. Han bjuds in till den dukade festmålti­den. En bild för det himmelska överflödet, den som eukaristin eller hjärtats glädje ger en försmak av. Sonen får höra av fadern att ”allt mitt är ditt”, i en glädje som bara vä­xer.

    Människan kan gå bort och låsa in sig, men när hon vänder om upptäcker hon att det är Gud som söker henne. Liknelserna, särskilt den om de båda sönerna, måste ha gu­domligt ursprung. Endast den gudomliga barmhärtigheten kan fullborda vad som sker. Men vad Gud gör slår inte ut människans frihet. Hon kan vägra. Därför finns i denna liknelse om Guds överflödande barmhärtighet ock­så ett djupt allvar.

    I en lång rad av ”verktyg” ger Benedictus sina bröder till sist denna uppmaning, kan­ske till den som åter igen fallit i gammal synd:

    ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”. 

Amen

                                                                                  pater Ingamr Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar